Jag var 14 och hade mitt allra första jobb. Det var på jullovet i åttan och jag hade varit praoelev på ett av de största byggföretagens centralförråd i Stockholmsförorten Jakobsberg. Därifrån matades några av 80-talets största byggprojekt med maskiner, kompressorer, byggställningar och slang. Johanneshovsbron i Stockholm var ett av byggena, minns jag. För mig var allt stort och nytt och spännande och jag var överlycklig när praoplatsen visade sig vara inträdesbiljetten till ett jobb. 

Skyddsskor eller hjälm var det inte tal om. Och det fanns inget omklädningsrum för tjejer, utan jag fick byta om i ett förråd.

Anna Hjorth

Timlönen var 23 kronor och de enda arbetskläder jag utrustades med var en blå overall. Skyddsskor eller hjälm var det inte tal om. Och det fanns inget omklädningsrum för tjejer, utan jag fick byta om i ett förråd tillsammans med Evy som städade lunchrummet. 

Min viktigaste arbetsuppgift de där veckorna var att mäta slang. Den skulle rullas ut i verkstadshallen, mätas, rullas ihop och märkas och bäras bort till sitt rätta ställe. Monotont, ganska tungt och tråkigt men ett jobb som måste göras.

Jag tänkte att jag skulle jobba fort för att få göra något roligare. Gubbarna sa åt mig att ta det lite lugnare för att jag inte skulle sabba ackordet. Inte för att de jobbade på ackord, men ändå. Snart fattade jag varför – efter det jag trodde var den sista pallen fanns det alltid en ny hög med slang som skulle mätas.

Inget har kommit gratis. Det har varit facklig kamp för varje litet steg. Varje framgång har föregåtts av kanske hundra motgångar.

Jag lärde mig massor på det där jobbet. Och då menar jag inte att snabbt kunna se om en rulle innehöll fem, sju eller femton meter slang eller att dricka kaffe utan socker. Nej, det var helt andra saker. Min handledare Rolle var med i facket och han förklarade att det var viktigt att vara rädd om sig på jobbet. Att man skulle vara en bra arbetskamrat och att det var viktigt att ställa krav på en schyst arbetsmiljö och en anständig lön. Kanske var han skyddsombud också, men det var ett okänt begrepp för mig. 

Det där dyker upp i minnet titt som tätt, fast det är många år sen. Och det är nästan hisnande när jag tänker på hur arbetslivet var då och hur det är nu. Allt har såklart inte blivit bättre, men mycket. Men inget har kommit gratis. Det har varit facklig kamp för varje litet steg, varje framgång har föregåtts av kanske hundra motgångar.

Arbetare som Rolle och hans kamrater har gjort allt för oss andra och det får vi aldrig glömma. Skyddsombud, platsombud, förtroendevalda på olika nivåer. Sträck på er. Ni gör skillnad. Ni är livsviktiga. Utan er stannar inte bara Sverige, utan också facket.