Anklaga makten, skyll inte på rymdödlorna
Vi har ett samhälle med bra villkor och upplysta välmenande människor. Och vid sidan av det har vi ett samhälle som utnyttjar och faktiskt misshandlar människor. Vi har ett klassamhälle.
Under 30 år gick Eilert From till jobbet med värk, varje dag, år ut och år in. Han var orolig för att ha fått cancer eller någon annan dödlig sjukdom. Men han fick jobba vidare när läkarna inte tog honom på allvar. Sammanlagt 45 år blev det. Utan en sjukdag.
Är det någon som tror att hans chefer på Svevia hade arbetat 30 år med värk? Att läkarna som inte trodde på honom hade fortsatt att slita? Att ansvariga politiker gjort det, eller vi journalister för den delen? Att någon som inte är jobbare hade gjort det?
Nej, givetvis inte. Det Eilert råkade ut för är sådant som framför allt LO-medlemmar råkar ut för, de skadas, blir sjuka, omkommer i arbetsplatsolyckor.
Klassamhället lever
Den som tror att klassamhället är borta bara för att vi har fått det bättre har fel. Och därför har den som tror att det handlar om enskilda chefer eller läkare också fel. För byter man en mutter i bilen är det fortfarande samma bil.
Se bara på pandemin. Dagens Nyheter har visat den främst drabbar de som står längst från makten. Tankesmedjan Katalys har visat att det gäller även när vi inte har en pandemi.
Se också hur olika vi bor och se vems barn som i slutänden drabbas när vinstdrivna aktiebolagsskolor tillåts att göra sig breda.
Men trots att klassamhället frodas så har mycket blivit bättre. Det vet Eilert. Efter 30 år träffade han av en ren slump en försäkringsombudsman på Seko. Och för att göra en lång historia kort så har han efter det fått ersättning och fått sina skador ”godkända”.
Sparka aldrig nedåt
Eilert är inte ensam, många har svikits när det blivit utslitna och sjuka av sitt arbete. Vem, eller vad, som svikit dem är värt att fundera över. (Det är inte Soros, rymdödlorna, globalisterna eller flyktingarna.)
Vi har ett antal bra lagar till skydd och det finns bra skrivningar i olika kollektivavtal. Dessutom finns det ett antal bra chefer och bra arbetsplatser. Men ändå består klassamhället och skillnaderna i samhället ökar. För att ändra på det måste vi rikta blicken uppåt mot makten och mot de som har makten. Inte åt sidan, inte nedåt. Det är inte dina grannar eller arbetskamrater med annan hudfärg som bär ansvaret för orättvisorna.
Många vill få oss att tro det, få oss att tro att det blir bättre om vi sparkar nedåt och inte uppåt. Tro dem inte, för då får vi fortsätta att byta muttrar. Vi kommer aldrig att kunna ta över ratten.
