På knappt hundra sidor berättar han historien om en faders liv. En far som efter en svår arbetsplatsolycka blir oförmögen att arbeta. Med tiden försämras hans hälsa och i slutet av livet tas all ekonomisk trygghet ifrån honom. Välfärdsstaten sviker.

Romanen är en anklagelseakt mot samhället står det i baksidestexten.

Javisst. När sonen återser sin far efter många år blir det en chockartad påminnelse om att samhället struntar i de fattiga och sjuka. Men romanen är så mycket mer än så.

Det är inte en pamflett, utan en sons sena kärleksförklaring till sin far. En gång var fadern en skrämmande figur i barnets liv, med aggressiva utbrott, missbruk och våld som en del av vardagen. En person som sonen gömde sig för.

När sonen nu tittar tillbaka minns han också ljusa stunder av kärlek och lycka. Som när de tar bilen till havet, fadern ”kör på vågorna” och spelar Celine Dion på bilstereon. Som när han försvarar sin son mot trakasserier från vuxna i omgivningen.

Édouard Louis har tidigare skrivit om fadersfiguren, i debutroman ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”. Då sedd i barnets perspektiv. Romanens huvudperson är en pojke som inte är som de andra grabbarna i det lilla samhället. Pojken är feminin, har maner som omgivningen ogillar. Och det får han veta på olika brutala sätt.

Fadern gillar det inte heller, maneren, det feminina, den aldrig benämnda men tydliga homosexualiteten. Han försöker bland annat få pojken att idrotta och ”vara som en man”.

Men, visar det sig, innerst inne är kärleken till sonen större än omgivningens fördömande.