Väjer inte för det pinsamma

Det är varmt och semesterlojt på gatan när vi ringer på porttelefonen utanför Plattform produktions kontor i centrala Göteborg. Ruben Östlund kommer släntrande från vindsvåningen och tar emot oss i trappuppgången.

Kontoret där hans produktionsbolag huserar är tomt på folk. Och jodå, han har också haft lite ledigt.

– Men har man tackat ja till ett sommarprogram i radio är semester inte att tänka på, säger han, skrattar och fyller vatten i kaffebryggaren.

Som vinnare av Guldpalmen för filmen ”The Square” på Cannes filmfestival i våras har han skrivit in sig i svensk filmhistoria. Bara en svensk filmregissör har tidigare vunnit det prestigefyllda priset, det var 66 år sedan.

– Det är stort. Öppnar en massa dörrar. Kan ge medvind i kanske fem år, har någon konstaterat. Sedan är man bortglömd igen. Självironin glittrar till i ögonvrån.

Han har beskrivits som svensk films egen sociolog, ”kungen av dålig stämning” som inte väjer för det pinsamma. Hans tidigare filmer ”Gitarrmongot”, ”De ofrivilliga”, ”Play” och ”Turist” har alla det gemensamt att de lyfter fram situationer vi alla kan känna igen oss i, då vi försöker, men inte lyckas, ha full koll på situationen.

– Awkward (pinsam på engelska) är det mest googlade ordet på internet. Det är inte bara jag som tycker det är njutbart när någon tappar masken. Det kryper i en av obehag, men ändå är det så oerhört befriande, säger han och lägger upp ett stort leende.

För det handlar inte om att lämna ut någon. Det handlar om att få syn på något. Vårt beteende berättar nämligen en massa spännande saker om oss och vårt samhälle, särskilt i den stunden när vi oavsiktligt bryter sociala förväntningar, menar Ruben Östlund.

I ”Turist” är det pappan som springer ifrån sin familj i en nödsituation, som senare visar sig inte var så farlig, och han får gå tillbaka med skammen att han övergav dem och bara tänkte på sig själv. Hans identitet som man rämnar.

– Det finns forskning som visar att vid fartygskatastrofer är det besättningen som klarar sig bäst. Inte kvinnor och barn, fast vi har föreställningen att de ska sättas i livbåtarna först. Kaptenen följer sällan skeppet i djupet. Några av dem har tagit sitt eget liv efteråt för att de inte står ut med skammen. Vi är inte mer än djur, menar Ruben Östlund. Instinkten är en del av oss, kulturen en annan, när dessa krockar uppstår intressanta blottor.

Hur vi bygger samhället, föreställningar, och ideal är under ständig lupp i hans filmer. Det är ingen tillfällighet att hans senaste heter ”The Square”. Idén har han haft med sig länge. Rutan, en fredad zon i det offentliga rummet, exempelvis på ett torg, en plats där vi gemensamt ska upprätta goda värderingar, kunna visa tillit och ta ansvar.

– Det var min kollega och mentor Kalle Boman som redan för tio år sedan föreslog att Nybroplan skulle bli en fredad zon där värderingar enligt FN:s mänskliga rättigheter skulle råda. Där vi skulle kunna ställa ifrån oss våra ägodelar, för där stjäl vi inte.

– Jag tyckte tanken var hissnande. Det så extremt många överenskommelser i samhället om hur vi ska bete oss, i en kyrka, i ett bibliotek, eller vid ett övergångställe där vi bestämt reglerna för att bilisten saktar in för att inte skada fotgängaren. Kan vi ha gemensamma överenskommelser i en ruta?

”The Square” handlar om hur man vid ett museum ska försöka marknadsföra idén om en sådan specifik plats för gemensamma humanistiska värderingar. Alla är för idén, men ingen orkar bry sig. Det visar sig då att pr-byrån i filmen är beredd att använda moraliskt sett ganska oetiska metoder som går på tvärs mot de humanistiska idealen för att uppmärksamma ett syfte som är gott. Vad är rätt och vad är fel?

– Hur skapar vi ett samhälle med de humanistiska och jämställda värderingar vi vill ha?

Ruben Östlunds fråga är retorisk. Han gestikulerar, tar en klunk kaffe, resonemangen är långa och ibland invecklade. Han tycks ha bilden helt klar för sig. För att bli medvetna måste vi ibland bli provocerade. Därefter kan vi agera och förändra vårt beteende.

Han upplever att det skett en attitydförändring där vi tar allt mindre ansvar för varandra i det offentliga rummet.

–Vi tittar ner, tittar bort, vill inte blanda oss i, och är livrädda för att bli indragna. Om inte någon annan ingriper så gör inte jag det heller. Ju fler på en plats, desto färre tar ansvar.

Socialpsykologiskt kallas det bystandereffect, eller åskådareffekten, vilket han skildrar i filmen ”Play” som bygger på verkliga händelser och rättegångshandlingar då en grupp unga pojkar rånar en annan grupp unga pojkar i centrala Göteborg.

– Rånen pågick under en lång tid och skedde väldigt många gånger utan att någon vuxen la sig i eller att någon av barnen frågade om hjälp.

Han tolkar det som att vi förlorar allt mer tilltro till det gemensamma samhällsbygget.

– Dels finns de som bygger in sig och stänger ute det som betraktas som ett hot, i typ ”gated communities”, där man väljer vilka som ska få vara med eller inte, dels de som ställer sig utanför och skapar egna lagar.

Att vi har allt mindre tilltro till varandra i samhället har inte att göra med hur goda eller onda vi är som individer, menar han, utan bland annat genom ”jävligt oschysst och ojämlik fördelning”.

–Min mamma som var lärare i lågstadiet, beskriver att den nedmontering av skolan hon upplevde som yrkesaktiv startade när det blev individuella löner.

– Det gjorde det svårare för dem att organisera sig, deras möjligheter att bygga upp ett kollektiv där de kunde stå upp för gemensamma arbetsvillkor splittrades. Istället blev det viktigt att framstå i en bra dager hos den som satte lönen.

Individualismen ser ut att göra oss till större egoister, resonerar Ruben. Men egentligen handlar det om att vi gör det som situationen kräver av oss.

– Systemet vi befinner oss i kanske är cyniskt men vi som individer behöver inte vara det.

Hur är du själv som chef?

– Jag ser på inspelningen som ett undantagstillstånd. Det jag måste påminna mig om är att många av filmarbetarna går från filminspelning till filminspelning, medan jag har 60 dagars inspelning vart tredje år.

Elisabeth Moss, huvudrollsinnehavare i ”The Square” och internationell aktris, sa i en intervju att hon var glad att hon bara behövde jobba åtta timmar per dag, hon är van vid tolv.

– Vi förhåller oss så gott det går till fackliga och arbetsrättsliga regler, gör inga överträdelser.

– Men det finns lägen när vi inte nått det vi vill under en inspelningsdag. Ska vi ta om den scenen imorgon, det kommer att kosta en kvarts miljon, eller göra en tagning till? Som regissör tampas man alltid med det, ska jag vara trogen mina idéer och det jag vill uppnå, eller ska jag ha överseende med det stora maskineriet som jag också ansvarar för?

Är dina filmer smala?

– Så skulle jag aldrig beskriva dem själv. Men vi är vana vid ett visst filmspråk. Det går att göra filmer som är väldigt underhållande som samtidigt väcker frågor man måste reflektera över.