Ung matros på kongress

Unni Borgman är matros på Stena Scanrail, en fraktfärja som går mellan Göteborg och Fredrikshamn. Dessutom är hon med sina 26 år ett av de yngsta ombuden på Sekos kongress som nyligen gick av stapeln på Folkets hus i Stockholm.

– Det var väldigt inspirerande att träffa så många människor som brinner så mycket för det fackliga arbetet. Alla eldsjälar som var där, inte för sin egen skull utan för att alla ska få det bättre.

– Jag hoppas verkligen att jag ska få medlemmarnas förtroende även i framtiden och få fortsätta representera dem vid kongresserna.

Men om vi går tillbaka några veckor i tiden, till Göteborg i mitten av september. Unni hämtar upp vid stationen och vi åker i väg till ett café. Utanför faller ett västkustskt regn medan hon berättar om hur hennes fackliga engagemang väcktes.

– Det var för några år sedan. Fram till dess hade ingen ombord varit särskilt engagerad. Men när krisen slog till drog Stena in en matros. Tidigare hade vi varit fem, men då blev vi bara fyra som skulle göra samma jobb. Vi sprang nästan benen av oss för att hinna med allting. Stressnivån var extremt hög och det hela kulminerade när en kille höll på att bli allvarligt skadad vid förtöjningen. Tidigare var det två som skötte den, men nu var han ensam. Han fastnade i vajern och höll på att viras upp på trumman, men kom loss i sista stund.

– Då gick vi gemensamt och pratade med skepparen och han hade ju förståelse för våra åsikter men var bakbunden av Stenas beslut. Då gick vi till klubben som tog det med Stena och på mindre än två veckor hade vi den femte matrosen tillbaka. Då insåg jag styrkan med facket. Att det är ett bra verktyg och vi måste arbeta med de verktyg vi har.

Åter till Stockholm och kongressen. Endast en fjärdedel av kongressombuden var kvinnor. Men trots den uppenbara minoritetsställningen såg Unni Borgman många positiva tendenser när det gäller representationen.

– Det var roligt att det ändå var så mycket tjejer och jag var väldigt imponerad av alla duktiga tjejer som var uppe i talarstolen. Det kändes som att vi lyftes fram av gubbarna. Vi var inte en grupp som behövde stå och skrika: se oss, se oss! I stället var det omgivningen som såg och lyfte fram oss.

– Jag blir så imponerad när det är en 60-årig man som går upp i talarstolen och säger att det är för få tjejer, att det behöver vara mer blandat, och man märker att han verkligen menar det. Det är häftigt att det kommer därifrån i stället för att vi själva måste påpeka det.

Kongressens tre dagar har bjudit på många intryck, men också många nya kontakter. Något hon dragit nytta av.

– Jag har nätverkat och träffat folk som jag kan få hjälp av i framtiden. Jag vet ju hur det är på ett av Stenas fartyg, men hur ser det ut på andra rederier, vad har de för frågor och lösningar? I min fackliga roll behöver jag så mycket information ur olika perspektiv som möjligt.

En fråga som dyker upp lika frekvent som kongressen är kostnaden för kongressmiddagen. Trerättersmiddag med vin, avec och underhållning. Röster har höjts om att medlemmarnas pengar kanske borde användas på bättre sätt. Men Unni Borgman tycker att de förtroendevalda har förtjänat det, och att det i alla fall är en plusaffär för medlemmarna.

– Om man räknar allt arbete vi lägger utanför arbetstid för att hjälpa våra medlemmar så har förbundet fått igen det många gånger om. Allt det oavlönade arbete som de förtroendevalda lägger på att ta hand om medlemmarna kan vara värd en liten belöning.

När det gäller debatter, yrkanden, förslag och omröstningar under kongressen blandades paragrafändringar med medlemsavgiftstrappor och kalenderfärg. Inte alltid lätt att hänga med, särskilt om man är nybörjare i kongressammanhang.

– Jag ska villigt erkänna att jag inte hängde med alla gånger. Men jag hade rutinerade människor omkring mig som kunde lotsa mig igenom processen. Och förklara hur olika beslut skulle påverka mig i mitt vardagliga arbete. Sedan kan jag tycka att det är lite överdrivet att diskutera i 45 minuter om huruvida kalendern ska vara röd eller svart. Men det är ju så det funkar, alla frågor som lyfts måste ju få utrymme.

Ombuden från Seko sjöfolk, som Unni tillhör, hade ett möte inför kongressen då de gick igenom förslag som skulle dyka upp.

– Men det var absolut ingen som sa att jag var tvungen att rösta på ett visst sätt. Vi var i och för sig överens, men det var ingen ”partipiska” som ven. I en del frågor kände jag att jag inte hade någon åsikt, men då sneglade jag på Kenny (Reinhold, ordförande för Seko sjöfolk) och såg hur han röstade.

Så går vi tillbaka i tiden igen, tillbaka till Göteborg före kongressen. Regnet fortsätter falla medan Unni äter kladdkaka och berättar om det naturliga steget för henne att gå till sjöss. Mamma, pappa och lillebror – alla är eller har varit till sjöss. Och även Stena Line tycks ha en lockelse på familjen Borgman. Både Unni och hennes mamma arbetar på Stenafartyg, pappan har förvisso gått i land men jobbade tidigare på Stena. Nu jobbar han på Transportstyrelsen med sjöfartsfrågor.

– Jag fick praktiken genom mina föräldrar när jag gick sjömansgymnasiet, men jag vill gärna tro att jag sedan fått mitt jobb på egna meriter.

På frågan om jobbet är roligt svarar hon med emfas:

– Jaaa, jätteroligt. Eller, det är klart att det ibland kan vara trist men vi är ett ”gôrgôtt” gäng ombord så vi har roligt ändå.

Hon arbetar en vecka och är sedan ledig en. Hon har svårt att se hur hon skulle klara ett liv med nio-till-fem-jobb, måndag till fredag.

– Då har man inte en enda vardag ledig mellan september och juni. När ska man då shoppa? I så fall måste man ju trängas med alla Svenssons på helgerna, det funkar ju inte.

– Pappa gick iland när jag föddes för 26 år sedan, och jag frågade honom hur lång tid det tog att vänja sig vid livet i land. ”Aldrig”, svarade han.

Förutom att vara kontaktombud ombord är hon också skyddsombud. Och arbetsmiljöfrågorna är hon mycket intresserad av.

– Jobbar man till sjöss omfattar ju arbetsmiljön så mycket. Från det att man går hemifrån till det att man kommer hem igen en vecka senare. Eftersom vi lever våra liv ombord handlar det om mycket mer än själva arbetsuppgifterna.

Hon jobbar heltid men hinner samtidigt med en sjöbefälsutbildning på distans.

– Jag jobbar 100 procent och pluggar 75, men det är inga problem. Jag är rätt nördig, så när jag är ledig kan jag lägga mig på soffan och plöja arbetsrätt eller någon haverirapport, och tycka det är spännande.

Dessutom är hon med och arrangerar diverse aktiviteter för arbetskamraterna i land, som om de inte fått nog av varandra ombord – vilket de tydligen inte har.

– Jag gillar att vara spindeln i nätet. Så jag är med och fixar när vi åker till fjällen, har fotbolls- och innebandyturneringar och ordnar middagar till exempel. Det är också ett steg i att få alla att trivas. När vi jobbar kan vi ju inte ta en after work-öl ombord. Men å andra sidan kan vi kompensera det genom att ha after work hela dagen när vi är i land.

Men det är inte bara till kollegerna relationen är god ombord. Även skepparen är en hedersknyffel, tycker hon.

– Han har en fikateori som är mycket bra. Kaffe ska drickas på morgonen, klockan tio, vid lunch, klockan tre och efter middagen. Dessutom tar man en och annan mellankopp. Och då ska han sitta ned och vara tillgänglig för de anställda. På så sätt kan man alltid lufta sina problem med honom så att de kan lösas innan de vuxit sig stora.

Hon tror att det är den mest framkomliga vägen – att lyssna, lära och lösa.

– Jag tror inte på konfrontation, att slå näven i bordet och skrika ”Vi ska ha!”. Om man kan sitta ned och diskutera kan man oftast komma fram till en lösning – det är fikateorin i praktiken, säger Unni Borgman medan det västsvenska regnet fortsätter falla.