”Tiden mogen för ny lönemodell”

– Vi har några kärnfrågor vi håller fast vid. Vi måste minska gapet mellan kvinnor och män, mellan arbetare och tjänstemän. Och mellan arbete och kapital, säger Valle Karlsson.

Gapet mellan olika samhällsgrupper har ökat och det är även LO:s mål att det ska minska.

– För att lyckas med det måste vi bli överens om hur vi ska nå målen. Det är vi inte i dag.

Förra året misslyckades ni med samordningen. Vad är det som talar för att det går bättre den här gången?

– Insikten om att vi behöver ett starkt LO. Misslyckas vi igen försvagas LO och risken är stor att det då kan ta flera år innan vi får ihop en samordning igen.

När vi ses på Sekos förbundskontor är det mitten av september, och Valle har bråda dagar med möten i LO:s avtalsråd och förberedelser inför 2017.

Samtidigt sliter ombudsmännen på förbundskontoret med att slutföra årets sista avtal, staten, Samhall och skärgårdsområdet. Från sitt tjänsterum på Hagagatan i Stockholm har Valle Karlsson god koll på läget.

När LO:s avtalsråd träffas diskuterar de 14 avtalssekreterarna vägen framåt. Seko driver samma krav i år som 2015, det vill säga en generell låglönesatsning med argumentet att det också ger kvinnor mer, eftersom de kvinnodominerade jobben har de lägsta lönerna.

Förra året drev Kommunal och IF Metall linjen att en särskilt utpekad grupp skulle får mer än andra.

– Vi sa nej till det, vi ville inte ha en ordning där LO:s avtalsråd ställde grupper mot varandra. En sådan ordning riskerar att leda till splittring och osämja då alla förbund har någon eller några grupper som de anser borde få ut mer.

En modell som fungerat, enligt Valle Karls- son, är de kvinnopotter som gav bra utdelning 2007, men att använda den igen ”finns inte på kartan”, som han uttrycker det.

Industrifacken går inte med på det och han tolkar oviljan som att den beror på att de anser att alla lågavlönade kvinnor inte är felavlönade.

– Jag har ställt frågan vilka grupper som inte ska få del av några extrapengar utan att få något tydligt svar.

Seko vill ha löneökningar i såväl kronor som procent. Som det blivit i år, med 590 kronor respektive 2,2 procent.

– Tyvärr har avtalsområden med lågavlönade – som fått 590 kronor – tvingats ”betala” med försämringar i andra delar av avtalen. Exempelvis förlängda avtalsperioder och uteblivna höjningar av lägstalönerna.

Värdet av de 590 kronorna har i praktiken gröpts ur.

– Samtidigt har avtalsområden med högre löner fått ut märket i procent, plus andra för- bättringar. Så kan vi inte ha det.

Som avtalssekreterare har Valle Karlsson tagit till sin uppgift att se till att LO håller fast vid den solidariska tanken, att alla ställer upp för den som har det tuffast.

Något den unge Valle sannolikt hade uppskattat.

I slutet av 1970-talet hade han planer på att bli präst, som många andra ungdomar i hemstaden Tranås. Han läste teologi och tog chansen att vikariera en sommar hos en kyrkoherde i Söderköping.

Det blev slutet för prästkarriären.

– Kyrkoherden var en riktig svartrock. Om det fanns två uppfattningar i en fråga hamnade vi alltid på varsin sida, säger han.

Valle Karlsson hoppade av teologistudierna och tog busskort istället. Han började som förare på SJ-buss 1981. Senare vidareutbildade han sig till lokförare.

– Jag sade upp mig efter 25 år och två veckor. Jag hann precis få guldklocka, säger han och sträcker fram armen för att visa uret.

Hösten 2006 fick han fast jobb som ombudsman på Seko och valde att lämna SJ.

– Jag skulle förhandla för medlemmar på många olika bolag så det kändes rätt, säger Valle Karlsson.

Den fackliga karriären satte fart direkt när han klev in i bussgaraget i Linköping. Som för så många andra började det med ilska över dålig arbetsmiljö.

Personalrummet i garaget fylldes varje morgon med bussarnas dieselångor och Valle sa ifrån och tog på sig uppdraget som skyddsombud. Den lokala chefen hävdade att lite diesel, det hade ingen dött av.

– Det var fruktansvärda morgnar. Motorerna skulle värmas upp och vi satt mitt i röken. Till sist fick vi rätt och bussarna flyttade ut.

2012 valdes Valle Karlsson till Sekos avtalssekreterare. Ett jobb som fört honom in i LO:s innersta krets och som fått honom att bli allt- mer övertygad om att svensk arbetsmarknad behöver en ny lönemodell.

– Vi har haft samma modell i drygt 20 år där den internationellt konkurrensutsatta industrin ensamma sätter märket och bestämmer hur mycket andra ska få. Modellen har haft sina fördelar och gett reallöneförbättringar, vilket alltid framhålls av förespråkarna.

Modellens nackdelar pratas det mindre om, framhåller han. Till det negativa räknar han att orättvisa löneskillnader permanentats, att löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän blivit större, att kapitalets vinstandel ökat och att löneskillnader mellan män och kvinnor inte jämnats ut under perioden.

– Det, tillsammans med att det idag finns fler internationellt konkurrensutsatta verksamheter än för 20 år sedan, gör att tiden nu är mogen för att ta fram en ny modell.

Sekos avtalssekreterare efterlyser i klartext en renässans för den ursprungliga solidariska lönepolitiken och störs av att han hör flera som argumenterar för att hålla tillbaka lönekrav och krav på avtalsförbättringar för att rädda arbetstillfällen, framförallt inom industrin.

– Jag ser en tydlig trend här. Självklart måste vi ta viss hänsyn till löneökningar i våra viktigaste konkurrentländer, men det borde vara lika självklart att vi inte försöker konkurrera med lägre löner och sämre villkor. Börjar vi med det blir det ett race som snabbt leder rakt ner ”i källaren”.

Ett annat problem, som enligt Valle Karlsson bidrar till ökade klyftor, är att vissa branscher går utmärkt och har höga vinster. Här blir problemet med ett för lågt ”märke” att vinsterna går till kapitalägare eller tjänstemännen istället för till LO:s medlemmar.

Den nya modell som du vill ha, hur ser den ut i praktiken?

– Det vet jag inte. Där blir jag svaret skyl- dig. Men jag tror att vi måste börja prata om löneökningar i kronor och inte i procent. Att alla får samma procentuella löneökning ger en falsk bild av att alla får lika mycket, men där sanningen är att många får betydligt fler kronor än andra.

Det förs dock ingen diskussion om det här, konstaterar Valle Karlsson.

– Frågan finns inte på agendan nu.

Nästa års avtalsrörelse kan bli tuff, men 2017 kan också innebära att Valle Karlsson blir Sekos nya ordförande. Janne Rudén avgår i april 2017 och Valle har inte fått frågan från valberedningen men från olika delar av organisationen.

– Jag har sagt att jag står till förfogande om någon tycker att det är en bra idé. Samma sak sa jag när jag valdes till avtalssekreterare.

En ordförande har mer fokus på organisation och politik. Mindre på förhandlingar och avtal. Valle vet inte om han är rätt person för jobbet. Han konstaterar att människor är olika.

Hur är du?

– Jag uppfattas nog som lugn och diplomatisk. Jag lyssnar och tycker att beslut fattas bäst när en fråga varit uppe till diskussion. Jag tar till mig synpunkter, men kan också fatta beslut som inte alla gillar.

Att han så tydligt ser att det finns mer än en sanning, att allt inte är svart eller vitt, tycker han ibland är lite ”bekymmersamt”.

– Det verkar så enkelt att bara ha en sanning att lita till. Men jag kan inte tänka så. Beslut fattas alltid bäst i grupp.