Olyckan i Nosaby förändrade Maritas liv: ”Drömmer om tåg som kommer rusande”

OBS! Den här intervjun gjordes 2014, tio år efter tågolyckan i Nosaby.

Det är en solig torsdag i början av september. Tågmästaren Marita Gustafsson väljer uniformskjolen i dag, för det kommer bli varmt. Hon har legat över i Hässleholm för att jobba på Kustpilens första tur till Karlskrona med avgång 05.20. Det är rätt lugnt på vägen ner, några enstaka värnpliktiga ombord bara.

När de kommer fram har hon en timmes rast. Hon dricker kaffe med lokföraren som kört ner tåget. Han går nu av sitt pass men ska åka med till Kristianstad, eftersom han bor i de trakterna. De fikar på tåget och där ansluter också lokföraren som ska ta över. De är uppsluppna och skrattar mycket.

07.33 är det avgång från Karlskrona. När de en och en halv timme senare närmar sig Kristianstad går Marita Gustafsson fram till förstaklasskupén, som ligger i första vagnen. Hon brukar göra det för att kika genom förarhytten på vilken perrong det anslutande Öresundståget står så hon kan ropa ut det i högtalarna.

I kupén sitter redan den avlösta lokföraren och läser en tjock bok, men Marita avbryter hans läsande. Hon är på extra gott humör, för dagen efter ska hon åka till Kroatien med en vännina och det vill hon berätta för den läsande lokföraren.

– Nu har man det som bäst, när man har hela semesterresan framför sig, säger jag till honom. Ja, så härligt, svarar han. De orden har jag ångrat många gånger efteråt.

Lastbil på spåret

Klockan är då 09.07 morgonen den 10 september 2004. Minuten innan, 9.06, närmar sig ett lastbilsekipage plankorsning Nosaby, där väg 118 korsar järnvägen. Flera vittnen gör gällande att lastbilschauffören pratar i mobiltelefonen. Något gör i alla fall att han inte uppmärksammar ljudsignalen och de röda kastljusen utan han kör, långsamt, in i korsningen samtidigt som bommarna fälls ner. Lastbilen blir stående mitt på spåret, fångad mellan bommarna, och chauffören kliver ur bilen, går fram till bommen framför och försöker lyfta upp den. När han fått upp den i höjd med lastbilens vindruta ger han upp, släpper bommen och går tillbaka till bilen och börjar köra framåt för att forcera bommen.

När bilens front når bommen kommer tåg 357 in i korsningen med en hastighet av 121 kilometer i timmen och katastrofen är ett faktum.

Strax innan, på tåget, har Marita precis berättat om sin förestående resa då hon känner hur tåget bromsar häftigt och hon tittar framåt, in i förarhytten vars dörr är öppen.

– Då möter jag lokförarens blick. Nu smäller det, säger han.

Börjar springa bakåt

Hon reser sig och börjar springa bakåt men hinner bara ett par meter innan kollisionen är ett faktum. Sen är hon osäker på vad som händer, förmodligen förlorar hon medvetandet en stund. När hon vaknar upp är det alldeles tyst. Hon ligger ner med takplattor över sig.

– Oj, vad är det här för film, tänker jag. Eller, snarare att det känns som en dröm i några sekunder innan jag fattar att det är på riktigt. När jag ska resa mig ser jag att min högra hand är av, den bara hänger rakt ner. Jag försöker få bort skivorna från taket som ligger över mig och då ser jag plötsligt min häl från fel håll. Lårbenet är av och benbiten sticker ut genom låret.

Det är alldeles tyst och hon ser inga människor någonstans.

– Jag skriker efter mamma, vilket tydligen är ganska vanligt i sådana situationer. Jag känner svetten rinner i ansiktet, men jag har senare insett att det var blod. Skalpen var helt avskavd och de fick sy fast den med 48 stygn.

Sedan skriker hon på hjälp – och hjälpen kommer. In genom tågets front, som nu bara är ett stort hål, klättrar en man in.

– Han säger: Hej, jag heter Joakim och jag ska hjälpa dig. Han är helt lugn och när han ser lårbenet som sticker ut tar han av sig sin livrem och drar åt den kring benet. Men blodet fortsätter att pulsera ut så jag säger åt honom att dra åt hårdare. Då gör han det.

Bärs ut ur tåget

Hon ber honom sedan att ringa hennes man. Så han tar fram sin mobil samtidigt som han drar i livremmen och slår numret. Gunnar Gustafsson, Maritas man, svarar.

– Jag minns det tydligt. Han presenterade sig och lät nästan som en försäljare; Hej, jag heter Joakim och jag har din fru här. Hon har varit med i en olycka och har brutit benet, berättar Gunnar Gustafsson.

Strax därpå hoppar en annan man in i tåget och säger att de måste ut för att det luktar diesel.

— En av dem tar tag under rumpan på mig och den andra under armarna och så håller jag upp min brutna hand. Men då ser jag benet som bara hänger, så jag hakar upp det på det andra benet och så bär de ut mig.

När de kommer ut ur tågen anländer de första ambulanserna. Marita känner ingen smärta, hon är rädd – men klartänkt och saklig.

– Jag kommer på att jag ska tala om mitt personnummer för ambulanspersonalen så de vet vem jag är om jag tuppar av. Och så säger jag min vikt och längd, om det blir operation.

Räddningstjänsten snabbt på plats

Om man kan tala om tur i oturen var det flera faktorer som gjorde att räddningsarbetet klaffade bra. Räddningstjänsten hade precis avslutat en insats alldeles i närheten av Nosaby så den kunde snabbt vara på plats. En knapp halvtimme efter smällen var Marita inne på sjukhuset i Kristianstad. På sjukhuset hade de en konferens så alla läkare var på plats och de kunde snabbt ta hand om de skadade, totalt 47 stycken varav Marita var den som var mest illa däran.

Två personer avled vid kollisionen, tågets förare och den lediga lokföraren som var på väg hem.

– Jag ångrar så att jag pratade om att det var bäst när man hade något i framtiden att se fram emot. För honom blev det ingen framtid.

Sedan berättar Marita om en incident ett par år tidigare. Hon åkte då med samma lokförare som körde tåget vid olyckan i Nosaby.

– Det var så stojigt i kupén så jag gick in i förarhytten för att ringa trafikledningen. Just då tutar lokföraren som en tok och jag kollar fram. Då var det en traktor som hann över spåret med en hårsmån.

Hon blev väldigt skärrad av händelsen och några dagar senare ringde lokföraren för att höra hur det var med henne. För sådan var han – omtänksam och mån om andra.

– Men den här gången, i Nosaby, var det ingen som kunde ringa och fråga hur den andra mådde, säger Marita Gustafsson.

Diagnosticerad med PTSD

Det har nu gått tio år sedan olyckan. Värken i knät, som var helt krossat, har blivit värre så hon har bokat in en tid hos ortopeden. Sedan visar hon upp högerhanden. Ärr löper ner från handflatan mot handloven.

– Halva handen är bedövad, det känns ungefär som när vaknar av att man legat på handen så den somnat, säger hon och pekar på halvan med lill- och ringfinger.

Men hennes största problem är något som inte syns utanpå. Hon är diagnosticerad med PTSD, eller posttraumatiskt stressyndrom. Något som påverkar allt hon gör.

– Jag tänker alltid ett steg framåt för att identifiera eventuella faror. Ser jag en byggnadsställning går jag över till andra sidan gatan för jag tänker att jag ska få något i huvudet om jag går under. Du vet, jag formulerar till och med tidningsrubriken till det: ”Hon överlevde tågolyckan men dog av ett fallande betongblock”.

– Problemet är att det inte syns. Folk säger, åh du ser helt återställd ut när de ser mig. Men då vet de inte hur det är att drömma om tåg som kommer rusande emot en i full fart.

SJ drog av en halv sjukdag

Efterspelet till olyckan innehåller en del märkligheter, framförallt från SJ:s sida.

– När jag fick min lönespec månaden efter olyckan så hade de dragit en halv sjukdag för olycksdagen. Det är bara ett par hundralappar, men det känns så otroligt småsint att sitta och notera det.

Hon var sjukskriven länge efter och SJ gjorde så småningom några tafatta försök till omplacering. Men inget funkade. Så till slut erbjöd SJ henne sex månadslöner om hon sa upp sig. Hon gick inte med på det och fick till slut till en uppgörelse som var något bättre.

– Men jag får inte berätta hur mycket bättre.

Däremot kan hon berätta om 60 000-kronorskonsulten som SJ anlitade och som kom fram till att Maritas framtid stod att finna i möbelbranschen.

– Hon sa att jag hade alla möjligheter att bli vad jag ville, men att möbelförsäljare var hennes rekommendation. Jag som inte kan lyfta någonting.

Klassad som arbetsoförmögen

Det blev inget jobb. I stället blev hon klassad som arbetsoförmögen till 50 procent, vilket hon fick sjukersättning (tidigare förtidspension) och ersättning från arbetsskadeförsäkringen för. Den andra halvan var hon sjukskriven, sedan utförsäkrad och hänvisad till arbetsförmedlingen och så sjukskriven igen.

– Men det var alltid problem med ersättningarna. Jag tror bara det var ett år som jag fick de pengar jag hade rätt till.

Men så läste hon en dag en artikel i Sekotidningen. Där intervjuades Göran Larsson, försäkringsansvarig på Seko. Han pratade om att facket kunde hjälpa till i försäkringsärenden och att många har mer pengar att hämta än de känner till.

– Så jag hörde av mig till honom och han och Stig Norberg tog sig an mitt fall. Dels lyckades de bevisa att jag inte kan jobba över huvudtaget, dels har de drivit ärendet som ett trafikskadeärende. Och den försäkringen ger en bättre ersättning än arbetsskadeförsäkringen. Så jag är väldigt glad över att jag inte gick ur facket, trots att många rådde mig till det eftersom jag inte jobbade längre.

Värken värst i kyla

I vår ska hennes ärende vara färdigbehandlat i Trafikskadenänmden och hon kan då hoppas på lite extrapengar retroaktivt för de tio gångna åren. För dem planerar hon och maken att resa.

– Värken blir mycket lindrigare i varmt klimat. Så här års är det som värst, så om vi kan resa bort några veckor på vintrarna skulle det vara skönt.

Lastbilschauffören dömdes så småningom till 14 månaders fängelse för grov vårdslöshet i trafik, vållande till annans död och vållande till kroppsskada.

Och Joakim, mannen med livremmen och lugnet vid olyckan, träffade Marita något år efteråt.

– Jag hade fått numret av polisen men drog mig för att ringa. Till slut gjorde jag det i alla fall och sa: Hej, jag heter Marita Gustafsson varpå han säger Hej Marita, som jag har väntat på att du skulle ringa.

De träffades på ett café.

– Och jag hade köpt den finaste livremmen jag kunde hitta till honom.