LO-ekonomen Anna Almqvist: Dagens löneskillnader är oacceptabla

Själv beskriver hon sig som en skåning i förskingringen, som gillar att åka skidor, både turåkning och utför. Men egentligen är hon mer än så. Hon är 33 år, nationalekonom och som sagt LO-ekonom sedan tre år tillbaka.

–Jag har alltid varit intresserad av fackliga frågor och politik, och vill gärna vara med och påverka. Så när LO sökte en ekonom så kändes det självklart att skicka in en ansökan, säger hon.

Vägen till LO gick bland annat via myndigheten Tillväxtanalys där hon var en neutral tjänsteman. Det ingick inte i rollen att uttrycka några egna åsikter eller värderingar. I längden lite tråkigt för en person som vill berätta vad hon tycker.

Jobbet som LO-ekonom passar därför väldigt bra. Hon får både använda sin kompetens som nationalekonom, och vara med och påverka.

–Jag delar arbetarrörelsens värderingar, det är en förutsättning, så där är det inga problem för mig. Jag tror på jämlikhet, som är grunden i det fackliga arbetet. Sen har jag en bra grund att stå på genom min utbildning.

–Jag uppskattar också att LO-ekonomerna har en särskild överenskommelse med LO som gör att vi kan gå ut och tycka till i eget namn, utan att det måste vara förankrat i organisationen. Det är unikt för oss ekonomer.

Så vitt hon vet är det en gammal ordning.

–Vi har en särställning som gör jobbet ännu mer givande, faktiskt. Det är viktigt att ha möjligheten att vara fristående.

Forskning kan tolkas olika

Arbetet på LO baseras på forskning och kunskaper, inte bara på ogrundat tyckande, poängterar Anna. Däremot kan forskning tolkas på olika sätt och det är här LO-ekonomerna ofta kommer till andra slutsatser än liberala eller borgerliga ekonomer.

–Vi vill ha en kunskapsbaserad grund för det vi säger, men vi är ju inte oberoende eftersom vi är en del av arbetarrörelsen. Det gör att vi ibland blir ifrågasatta i ekonomkåren.

–Många nationalekonomer lutar år det liberala hållet men uppfattar sig ofta som neutrala. Men det är självklart att även de påverkas av sina politiska och ideologiska uppfattningar när de tolkar fakta.

Anna Almqvist pekar på att samtidigt som svenska nationalekonomer i hög grad är kvar i det liberala tänkandet har många internationella ekonomer delvis rört på sig i vissa frågor Internationella valutafonden och OECD uppmärksammar den ökade ojämlikheten i Sverige och andra rika länder och ser den som ett problem, både demokratiskt och ekonomiskt.

–Det här är ändå organisationer som inte lutar vänsterut, säger hon.

De ökade klyftorna i Sverige fick senaste LO-kongressen att ge LO i uppdrag att göra en jämlikhetsutredning. Anna Almqvist arbetar med utredningen, som ska presentera sin slutrapport senare i år.

Hon har skrivit flera rapporter, senast om den svenska makteliten. Den visar att makthavarnas inkomster, särskilt näringslivstopparnas, dragit ifrån resten av befolkningen ordentligt. Störst skillnad är det mellan en industriarbetare och en vd i något av de 50 största svenska företagen.

Industriarbetarlöner på en vd-lön

–Jag brukar fråga när jag är ute och föreläser hur många industriarbetarlöner publiken tror att det går på en vd-lön. De flesta svarar kanske 14-15. Svaret är 59.

–Många blir chockade och ifrågasätter hur det kan vara så. När de får ange vad som är rimligt är det vanliga svaret 4 eller 5 gånger. Att folk skulle önska att skillnaderna var mycket mindre än vad de är är ett vanligt resultat även när forskare ställer liknande frågor.

Anna Almqvist tycker själv att det är rimligt med vissa skillnader i inkomst och lön, bland annat för att olika yrken skiljer sig åt när det gäller risk och ansvar.

–Men dagens nivåer är helt oacceptabla.

I början av 1980-talet var Sverige som mest jämlikt. Sedan dess har skillnaderna ökat och under de senaste decennierna har klyftorna ökat mer i Sverige än i andra länder.

–De ökade inkomstskillnaderna beror inte generellt sett på löneutvecklingen utan på att kapitalinkomsterna är mer ojämlikt fördelade än tidigare och att den skillnaden har ökat i storlek, säger Anna Almqvist.

Samtidigt, säger hon, omfördelar vi mindre av våra inkomster till dem som behöver mest. Sänkta skatter för de som arbetar, och urholkad a-kassa och försämrade trygghetssystem har gjort att de som redan har så de klarar sig har dragit ifrån. Den rikaste procenten har fått mest.

Vilken är LO:s och fackförbundens roll i arbetet att minska inkomstklyftorna – om det inte handlar om lönerna?

–Det är fackets uppgift att se till att löneskillnaderna inte ökar, lönerna bör hålla ihop. Om vi inte lyckas med det kommer ojämlikheten att bli ännu större. Det finns förstås löneskillnader som vi också måste arbeta för att minska, som den mellan män och kvinnor.

LO:s jämlikhetsutredningen sysslar alltså inte med löner. Istället ligger fokus på att hitta lösningar inom andra områden.

Förslagen är klassiska krav från LO och arbetarrörelsen; full sysselsättning och ett program för omfördelning mellan de som har stora inkomster och de som har små.

LO har nyligen ställt sig bakom ett program från jämlikhetsutredningen där man förespråkar höjd kapitalinkomstbeskattning, höjd fastighetsskatt, skatt på gåvor och arv. Och höjd a-kassa, fler som omfattas av arbetslöshetsförsäkringen och mer resurser till välfärden.

–Skolan behöver mer och det kommunala försörjningsstödet menar vi åter ska följa Konsumentverkets bedömning av skälig levnadsnivå. I dag är stödet kraftigt urholkat.

Ett särskilt bekymmer, enligt LO, är att Sverige saknar förmögenhetsstatistik sedan skatten på förmögenhet försvann 2007. I dag är det ingen som vet hur stora förmögenheter människor har.

–Vi får nöja oss med kvalificerade gissningar, en del forskare gör försök att ta reda på det, men det är inte heltäckande, säger Anna. Det här är en del av jämlikheten som vi har tappat kunskap om.

Sverige har alltid haft stora förmögenhetsskillnader beroende på att näringslivet ägts av familjer och enskilda. Därför vet man med säkerhet att det finns stora förmögenheter som i dag blir mer eller mindre dolda.

Bristande jämlikhet gör oss sjuka

De båda engelska forskarna Wilkinson och Pickett har skrivit böcker om jämlikheten effekter på samhället, den senaste heter ”Den inre ojämlikheten” och visar hur bristande jämlikhet gör oss sjuka.

Anna Almqvist delar deras uppfattning och säger att det är ett av de stora problemen med ojämlikheten. Hon säger att det finns mycket forskning som stöder Wilkinson och Picketts slutsatser, även om det kan vara svårt att bevisa sambanden,

–Tesen är att ohälsan inte bara är en fråga om att människor blir sjuka av att de är fattiga. Mycket handlar om att vi mår dåligt av att se hur stora skillnaderna i livsvillkor är mellan olika grupper. Det skapar en social stress och oro som kan leda till ohälsa.

Kan inte skillnader göra att människor anstränger sig mer?

–Det är motståndarsidans argument, men forskning tyder snarare på motsatsen. Ökad ojämlikhet riskerar att leda till sämre ekonomisk tillväxt. Att det är bra med klyftor är en ideologisk ståndpunkt.

Wilkinson och Pickett pekar ut ekonomisk demokrati, som att arbetare kan slå sig samman och äga företag tillsammans, som ett sätt att öka jämlikheten. Det ger ett direkt inflytande över bland annat löner, anser de. De exempel som finns har minskat skillnaderna.

Har ni några sådana tankar i jämlikhetsutredningen?

–Nej, det finns absolut möjligheter att utveckla det kollektiva ägandet, men jag tror inte att det är det mest avgörande för att öka jämlikheten. För oss är starka fackföreningar en viktig väg till inflytande, det har minskat klyftorna historiskt.

Kan inte ökad makt på jobbet leda till minskad stress?

-Våra kollektivavtal ger styrka, det är trots allt inte bara arbetsgivaren som bestämmer, även om det arbetsgivaren som leder och fördelar arbetet. Jag tror att hög organisationsgrad och starka fack är den bästa vägen att gå för att minska ojämlikheten och skapa inflytande för breda grupper.