Prisad för sitt klassperspektiv

I början tyckte hon att det var jobbigt att tala inför en publik, hon kände sig blyg. Men med tiden har hon blivit allt mer säker.

– Idag är det jätteroligt, säger hon.

Dagarna innan vi träffas har det offentlig­ gjorts att Anneli Jordahl får Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris 2017. Hon prisas bland annat för att hon gestaltar och undersöker individers och kollektivs klassidentitet.

Hon är så glad över priset. Ivar Lo-Johansson inspirerade henne att börja skriva.

– Han är så bra på det urbana, när man är ung lockar det livet. Romanen Kungsgatan är fantastisk, fortfarande.

Och sen kom utmärkelsen i rättan tid. 125 000 kronor är mycket pengar.

– Jag hade lyckats samla till en ekonomisk buffert, men den försvann när jag skilde mig. Det är inte kul att ha ont om pengar när man blivit äldre. Det bohemiska livet lockar inte längre.

När Anneli Jordahl ställde sig i olika bostadsköer efter skilsmässan blev hon påmind om pengars betydelse i vårt samhälle. Innan fastighetsägarna ens godtog henne som köande hade de kollat hennes ekonomi.

– Det är förfärligt att pengar är så avgörande för människors status, men också för självkänsla och självförtroende, säger hon.

Till sist hittade hon en ny bostad i Sigtuna. En ren slump, säger hon.

– Det är en intressant plats där olika klasser möts, allt från överklassen i villorna vid vattnet, till internateleverna från hela världen och så jag och mina afrosvenska grannar. På det lokala Ica ser vi varandra dagligen.

”Fru klass” är ett passande namn på en författare som vikt stora delar av sitt författarskap och mycket av sin journalistik till att

skildra klasskillnader och vad de gör med oss människor och det samhälle vi lever i.

Boken Klass – är du fin nog?, som kom 2003, kom också i rättan tid, det vill säga den gavs ut i en tid där klassfrågan sällan syntes i kon­ sten och litteraturen.

– Det var i princip bara Göran Greider som pratade om klass på den tiden.

Idag berättas om klass och arbetarklassens villkor i såväl litteratur som inom teatern. Enligt Anneli Jordahl mår arbetarlitteraturen bra.

– Klassperspektivet har kommit in i litteraturen igen, som under 1930- och 40-talen, när arbetarförfattarna hade sin storhetstid. Samhället tvingas tala om klass. De enda som inte talar om klass är politikerna.

Anneli Jordahl har inte hittat en enda arbetarroman som skrivits sedan Klass – är du fin nog? kom ut, som påverkat samhället, förändrat något .

– Jag kan inte komma på en enda, kan ni?, frågar hon mig och fotograf Susanne Kronholm.

Vi skakar på huvudet, lägger våra pannor i djupa veck.

Anneli frågade Kristian Lundberg om romanen Yarden gjorde att de som arbetade på den skildrade arbetsplatsen fick det bättre. Hans korta svar var: nej, sämre.

Varför är det så, om arbetarlitteraturen mår bra och är större än på mycket länge?

– Jag tror att de skildringar som finns används som en form av ”peepshow” för medelklassen. Det handlar nästan enbart om de mest utsatta i vårt samhälle, de som lever långt ifrån publiken. Dem som man kan titta på utifrån.

– När man försöker göra politik av det blir det farligt. Särskilt om det ifrågasätter de privilegier som medelklassen har och vill behålla.

På ett personligt plan – Annelis mamma arbetade i hemtjänsten, hennes biologiska pappa var målare och styvfadern (som hon växte upp med) elektriker – har hon fått känna på en sorts förlöjligande när hon berättat om sina erfarenheter. Hur hon stötts ut ur gemenskaper. Hon skrev tidigt om nepotismen inom journalistiken, och det var att gå över en gräns.

– Det anses töntigt när jag berättar om mitt liv för medeloch överklassen. Alla har haft det svårt, får jag höra. Visst, även överklassen kan lida, skillnaden ligger i vilken makt du har.

Anneli Jordahl understryker att hon är uppvuxen i mittfåran, med föräldrar som läste och gick på teater. Den del av arbetar­ klassen som inte skildras i konsten och som inte heller intresserar publiken. Mittfåran återstår att skildra.

I sin senaste roman Som hundarna i Lafayette Park utvecklar Anneli Jordahl klassfrågan ytterligare. Huvudpersonen Jeannette, som arbetat i hemtjänsten innan hon fick förtidspension, har förlorat sin man i en dödsolycka på jobbet. Hon försöker bearbeta händelsen genom att samla på notiser om dödsfall på jobbet.

– Det har jag också gjort, säger Anneli.

Arbetare som dör på jobbet betalar ett högt pris, men deras liv värderas lågt, slår Jeannette fast, ivrigt och envist.

Det blir knappt en notis i tidningarna och inga rättsliga påföljder för arbetsgivarna.

Anneli håller med.

– Jag drogs in i det här när jag läste om Citybanan i Stockholm. Sex arbetare hade dött under bygget, och ändå ansåg ledningen i en artikel i Dagens Nyheter att det var ett mycket lyckosamt projekt.

– Det var ett hån mot de anhöriga. Jag kände att jag måste skriva om det!

I romanen hittar Jeannette likheter melan värdet på en arbetares liv i Sverige och de svartas kamp för mänskliga rättigheter i USA. Genom kontakt med medborgarrättsrörelsen hittar hon ett språk för det hon vill säga.

Anneli Jordahl sammanfattar:

– De svenska arbetare hon listat, och svar­ ta i USA, har kroppar som man kan skada, förgöra och till och med döda. Utan att nå­ got händer.

Jeannette åker till USA på en konferens för att träffa en av medborgarrättsrörelsens tidiga ledare Angela Davis. Det går sådär.

– Jeannette är dålig på att lyssna. När hon deltar i en grupp på konferensen där svarta kvinnor berättar om sina erfarenheter, tänker hon hela tiden: varför säger de inget om klass?

Anneli Jordahl ilsknar till på sin egen ro­ manfigur:

– Men lyssna då kvinna!, vill jag skrika till henne.

– I stället för att lyssna blir hennes reaktion: men jag då! Så typiskt för vår tid.

Möjligen är romanen ett inlägg i debatten om klass och identitet som framför allt förts på tidningarnas kultursidor och i sociala medier de senaste åren. Det är upp till läsaren. Författarens ståndpunkt är klar:

– Hudfärg måste vara en del av maktanalysen. Det är självklart och det visar de svartas kamp för mänskliga rättigheter så tydligt. Det hjälper inte att ha utbildning och hög lön, om du är svart har du inte samma makt.

Anneli förordar också en viss separatism, som ett sätt för förtryckta att resa sig av egen kraft.

– Se på kvinnorörelsen. Det viktiga är att vi parallellt samarbetar tillsammans för ett mer jämlikt samhälle.

Det handlar i grunden om normen att vara vit, leva i kärnfamilj, ha fast arbete och vara medelklass.

– Normen är blind för sin egen position. Därför är medelklassen så ovillig att se och göra något politiskt åt klasskillnaderna. Därför är vita ovilliga att medge att svarta har sämre rättigheter och mindre makt.

Även Jeannette hamnar till sist i en position där hon utövar makt över en annan människa.

– Hon får privilegiet att kunna hjälpa en utsatt person och hamnar därmed i ett överläge, men får då samtidigt makt.

För Jeannette är det samtidigt ett minne av det tidigare livet. Hon blir åter rädd för det motsatta könets styrkeöverläge.

– Livet upprepar sig, säger Anneli Jordahl.