Politiker med örat mot rälsen

Karin Svensson Smith höll sitt första trafikpolitiskatal redan på 70-talet, då som vänsterpartist.

Nu, 40 år och ett oräkneligt antal anföranden senare träffas vi under Almedalsveckan för att prata transporter på land och på vatten och om den underliggande fråga som allt handlar om – klimatet.

Vi sitter i frukostmatsalen på hotell Wisby. Runt omkring oss stressar yrvakna Almedalsbesökare på väg till morgonens första seminarier. Efter vår intervju ska Karin vidare till ett av sina framträdanden, nu som miljöpartistisk riksdagsledamot och ordförande i trafikutskottet.

I den allmänna debatten är järnvägstrafik ofta detsamma som persontrafik på järnväg För såväl medier som för många politiker är det tacksammare att ta sig an försenade tågpendlare än försenade stålleveranser – eller ännu ett utflaggat fartyg.

Strandsatta tågresenärer kan ju skriva ilskna insändare om förseningar eller inställda avgångar, om oviss väntan på iskalla perronger eller ombord på plågsamt heta tåg.

Godset kan varken göra det eller byta parti. Men till Almedalen kommer dess företrädare, godstransportörerna och godsköparna, för att beklaga dagens situation och oroa sig inför framtiden. Framför allt de som utnyttjar järnvägen, men även sjöfartsnäringen har sina bekymrade talespersoner.

Samtidigt, varje Almedalsvecka, är regeringsföreträdare av skiftande kulörer och andra beslutsfattare på plats och lovar bättring, eller åtminstone att ”lyssna” bättre på ”branschen”, och att samarbeta mer.

Så låter det, år efter år, seminarium efter seminarium. Samtidigt uppnår SSAB:s järnvägstransporter från Borlänge till Italien en medelhastighet på åtta kilometer i timmen, och det finns sträckor i Sverige där man enkelt passerar godståget med en lätt trimmad moped. Allt medan rederier fortsätter att flagga ut och lastbilstransporterna ständigt blir fler.

Karin Svensson Smith är i Almedalen för att ändra på det. Eller åtminstone bidra till att förändringen får fart.

– De tre största frågorna för mig i Almedalen har varit nya stambanor, kvotplikter och sjöfart, säger hon.

Möjligen kan man sammanfatta det med att klimatfrågan har varit den viktigaste. För när Karin Svensson Smith pratar transporter handlar det inte bara om att på mest rationella sätt flytta människor och gods mellan punkt A och B. Det handlar om att göra det så klimateffektivt som möjligt.

De allra flesta är överens om att klimathotet är en av vår tids viktigaste frågor, kanske den viktigaste. Det är färre som förmår att agera utifrån den insikten. Till dem hör inte Karin Svensson Smith.

– Det naturliga vore ju att inte lägga en enda krona mer på det som försvårar för oss att uppnå klimatmålen. Vi måste stänga av kranen istället för att försöka torka upp det som rinner ut.

Det vill säga ett kraftigt minskat beroende av fossila bränslen som olja och kol. Ett sätt att nå dit är att byta ut vägtransporter mot järnvägstransporter.

– Vi bör inte skjuta upp beslutet om nya stambanor för höghastighetståg.

Dagens förslag bygger på alliansregeringens Sverigeförhandling och den vill Karin Svensson Smith fortsätta. Miljöpartiet har nyligen presenterat en genomarbetad ”Vision för tågtrafiken” som visar hur det kan göras, från finansiering till byggande och trafikering.

Karin Svensson Smith kallar de nya stambanorna för järnvägens ryggrad, men hon poängterar att järnvägen också behöver revben. Sverige är ju betydligt större än korridorerna Stockholm–Göteborg och Stockholm– Malmö.

Däremot kommer inte långsamma tåg med många stopp att släppas in på de nya spåren.

– Man kan inte blanda racerbilar och trehjulingar på en motorväg. Det är likadant med järnvägen. Men storregional pendling går bra.

Karin Svensson Smith talar om vikten av bättre kollektivtrafik för att klara utsläppsmålen.

– Utbyggd kollektivtrafik är det som spar flest kolatomer, mer än alla nya slags bränslen, säger hon och hänvisar till konsultföretaget WSP som visat att en satsning på kollektivtrafik kan öka resandet med buss och på spår med 40 procent och minska bilresorna med 8 procent till år 2030.

Idag står transporterna, inklusive sjöfart och flyg, för 40 procent av utsläppen av koldioxid.

– Jag tror inte vi kan minska utsläppen med 100 procent, det är orealistiskt, även om en del tycker att det är mesigt med ett lägre mål än så.

– Trafikverket ska nu utreda hur vi når 60 procents minskning, de är vår expertmyndighet så vi måste lita på att de klarar det.

Karin Svensson Smith säger att av 100 bilar som säljs kräver 96 fossila drivmedel.

– Vi måste bryta det och då måste vi koncentrera oss på två andra drivmedel, inte fler.

Vi kan inte begära att lanthandeln i Rickarum ska kunna tillhandahålla sju olika slags drivmedel.

– De vi ska koncentrera oss på är gas, som ska bestå av allt mer biogas, och på el.

Men elbilar har sina problem. Karin berättar om en resa som riksdagen ordnat till Chile och Colombia.

– När det går upp för människor hur arbetsförhållandena är i litiumgruvorna i Anderna så kommer nog inga fler elbilar att säljas.

– När det gäller drivmedel är det enda jag kan gå i god för det fossila bränsle som sparas.

Därför vill Karin Svensson Smith se kvotplikter, det vill säga att oljebolagen ska åläggas att sälja en allt större andel förnybara drivmedel.

– På sikt bör kvotplikten höjas så att de fossila bränslena i praktiken blir förbjudna. Det är ett bättre sätt än att gradvis höja koldioxidskatten.

Sveriges Åkeriföretag välkomnar kvotplikter och ser det som en nödvändighet i Sveriges klimatarbete. Mer kritiska är de, tillsammans med Skogsindustrierna, till förslagen om slitageskatt på väg.

– Slitageskatten måste vi ha, men gör den gärna differentierad så att inte skogstransporterna i järnvägslöst land drabbas.

En fråga som upprör godstransportörerna på järnväg är de höjda banavgifterna. De anser att avgifterna snedvrider konkurrensen.

– Jag är väldigt besviken över att vi inte har kunnat leverera i den frågan. Jag vill ha en miljörabatt, men regeringen säger nej och hävdar att det strider mot EU-regler, något annat argument har de inte, trots att flera andra länder har en sådan rabatt.

Karin Svensson Smith berättar att Stenas senast beställda färjor som ska gå till Trelleborg levereras utan järnvägsspår.

– Och så kan vi ju inte ha det. Järnvägsgodset via Trelleborg har minskat med 90 procent, så Stena tycker inte det verkar som om regeringen är intresserad av spårtrafik dit. Varför skulle de då göra den extra investeringen som spår ombord innebär?

För att klara utsläppsmålen räcker det inte att satsa på järnväg, Karin Svensson Smith vill också utveckla kustsjöfarten.

– Vattenvägar finns redan, så satsa på dem. Karin Svensson Smith säger att kustsjöfarten är viktig, och berättar vad hon vill göra, och inte göra.

– Genomför inte de farledsavgifter som Sjöfartsverket föreslår. Ta bort lotsplikten där det inte behövs av säkerhetsskäl. Låt utsläpp av svavel och partiklar kosta, och gör det lönsamt att släppa ut mindre.

Vår intervjutimme börjar närma sig slutet. I frukostmatsalen har en dammsugare börjat låta och Karin ska snart vidare till ett av de 37 framträdanden hon har under sex dagar i Almedalen.