”Näthat är mer än hat på nätet”
Författaren och journalisten Lisa Bjurwald ser den organiserade högerextremismens närvaro på internet som det stora problemet. Ordet näthat är för banalt för att fånga upp de allvarliga hoten på internet, anser hon.
Lisa Bjurwald är rädd att debatten, efter att flera kvinnliga journalister vittnat i SVT:s Uppdrag granskning om hot på nätet och via mejl, ska stanna vid att bli ett individuellt problem eller en fråga som bara rör kvinnor.
– Den organiserade extremhögern och rasismen är något helt annat än inlägg i affekt på kommentarsfält eller mejl till kända journalister. Rasisterna är professionella, har snygga hemsidor och effektiva propagandavideor på Youtube. Och är mycket farliga, säger hon.
I förlängningen leder deras verksamhet till terrorism och våld. De bär kostym, kan föra sig i salongerna och uttrycka sig väl på ett försåtligt sätt.
De passar inte in i nidbilden av den ensamme mannen i förorten eller landsortsstaden.
– Det handlar inte om vilka brev eller kommentarer jag eller någon annan journalist får. Det är mycket större än så. Det här är extrema grupper som med hjälp av internet nått politisk framgång runt om i Europa, de sitter i många parlament, även i Sverige, säger Lisa Bjurwald, som länge bevakat partier och grupper långt ut på högerkanten. Bland annat på tidningen Expo.
När vi ses för andra gången – jag har tidigare lyssnat när hon intervjuats på en stor bokhandel i centrala Stockholm – rusar vi runt tillsammans med fotografen Mikael Andersson för att hitta en lämplig plats för min intervju.
Det är kväll, mörkt och mycket folk ute. Bullrigt och iskallt. Vi finner en dragig vrå, dricker sockerfri läsk av känt märke och huttrar lite lagom. Det svaga ljuset från gatan faller in lite från sidan.
Lisa Bjurwalds senaste bok handlar om hur extremhögern och rasisterna agerar på internet. Tyvärr, säger hon, anses extremhöger fortfarande liktydigt med nynazister och antisemitism.
– Men det är inte främst den typen av högerkrafter som växer och når framgångar politiskt.
Istället är det antimuslimer och kontrajihadister, de som har islam och muslimer som främsta måltavla, som är det stora hotet mot vår demokrati. (Kontrajihadister är kort sagt motsatsen till jihadister.)
De är beroende av internet och har använt nätet sedan tidigt 90-tal. De rekryterar anhängare och propagerar. De för ett krig från sina skrivbord mot framförallt allt invandrare, muslimer och romer. Ibland tar dessa krigare till fysiska vapen och den värsta varianten av det är den norska terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik.
– En kontrahijadist som varit en av de mest ”framgångsrika” terrorister vi sett, säger Lisa Bjurwald.
Efter att ha följt rättegången mot honom på plats i Oslo är hon övertygad om att han formats av sin aktivitet på internet. Han är den extrema produkten av den självradikalisering som sker med en del av skrivbordskrigarna. Han satt vid sin dator och tyckte sig få massor av stöd från andra användare runt om i världen.
Anders Behring Breiviks dåd har dock inte påverkat säkerhetspolisens syn på extremhögern och de antimuslimska krafterna, tvärtom. En ansvarig på Säpo säger i Lisa Bjurwalds bok att dessa grupper inte uppmanar till våld, i motsats till nynazister och jihadrörelsen.
– Trots att den ende jihadterrorist vi haft i Sverige misslyckades totalt. Han dödade sig själv och åstadkom nästan ingen materiell skada.
Obegripligt kan man tycka, men, säger Lisa Bjurwald, kanske det ligger oss närmare till hands att tänka i de banorna, att islamister begår terrorhandlingar.
– Det går så långt att även journalister använder formuleringar som ligger nära extremhögerns, som hur mycket invandring Sverige tål, eller också rapporterar medierna om höga födelsetal hos invandrare som något icke önskvärt.
– Skulle Agenda i tv kunna ha en rubrik där de frågar sig hur många judar vi tål? Nej, det är omöjligt och borde vara även när det gäller ordet invandrare.
Betyder det att journalister tycker att Sverigedemokraterna och extremhögern har rätt?
– Vi har delvis vant oss vid retoriken, tror Lisa Bjurwald, och vi reagerar inte mot ord och uttryck som vi borde. Särskilt inte när vi läser på nätet.
Hon tycker att vi i Sverige är naiva när det gäller internet. I USA förekommer forskning om hur internet påverkar människor och sociologer har bland annat kommit fram till att användarna blir lata när det gäller läsning.
– När vi läser en lång text idag i en bok eller tidning far koncentrationen lätt iväg. Om vi får ett väldigt långt mejl på dagen kanske vi spar det till kvällen. Det blir för jobbigt att läsa det på en gång.
Är internet farligt?
– Internet är i vilket fall som helst inte neutralt. Allt vi tar del av måste läsas kritiskt.
Hon vill ge barn och ungdom kunskap om det som finns på nätet. Skolan måste lära unga att använda internet källkritiskt, anser hon. Lära ungdomarna att känna igen olika konspirationsteorier, visa hur fördomar ser ut i dag och jämföra med förintelsen, lära barnen vissa kodord som extremhögern och rasisterna använder.
– Man kan också visa hur det kan se ut bakom det som verkar neutralt och även är sant, men mycket snävt utvalt.
Om utbildning fungerar lika bra för vuxna vet hon inte, och ser bekymrad ut. Efter en stund säger hon att det bästa tips hon kan ge LO i kampanjen ”Alla kan göra något” som ska hjälpa förtroendevalda att bemöta rasism på arbetsplatserna, är att utbildningen ska vara praktisk och specifik.
– Vardagsrasism finns alltmer på internet. Det betyder att facket bör gå igenom hur man i detalj bemöter olika typer av inlägg på nätet, säger hon och ger exempel:
Om en vän på Facebook skriver att han eller hon ska rösta på Sverigedemokraterna kan man fråga varför, bemöta argument och föra fram sina egna.
I ett annat sammanhang kanske någon läser ett rasistiskt utfall av en okänd, då är det enklast att anmäla inlägget enligt de rutiner som de flesta forum har. Även lagliga uttalanden kan bryta mot de användarvillkor som gäller.
Efter att ha skrivit flera böcker och många artiklar om högerextrema rörelser är Lisa Bjurwald själv en måltavla för hot och trakasserier.
Hon vill inte att det ska uppmärksammas, det blir för personligt, tycker hon, men medger att vissa säkerhetsåtgärder vidtas när hon framträder för publik.
– Det är absolut inte avkopplande, säger hon. Aktivister vill ofta provocera, de kan sätta sig på bänken längst fram och fotografera mig långsamt under hela föredraget. Det är irriterande men inte olagligt.
Hon har fått kritik för att hennes bok saknar personer av kött och blod och att den samtidigt brister i analys av bakomliggande strukturer till rasism och främlingsfientlighet.
– Den här boken handlar om hur extrema krafter utnyttjar internet, inte om orsakerna till rasism. Även om det låter som en intressant bok att skriva. Jag tycker inte det är intressant att hänga ut skrivbordskrigarna med namn och bild. Det för tankarna till vi och dom, att de skulle vara olika oss. Det är de inte. De är helt vanliga personer.
När vi skilts åt har jag en stund över. Tunnelbanetåget är sent och jag loggar in på Facebook. En kompis har precis lagt ut en bild på ett mejl. Studenten Mehran har fått ett mejl från en kursansvarig lärare på Dalarnas högskola. Mejlet var avsett för lärarens kollega, men gick av misstag istället som ett svar till Mehran. Mejlet lyder:
”Hej Anneli, kan du hjälpa mohammed – han kommer nog direkt från mecka/mvh he”.
