Intervjun

Med orättvisorna i fokus

Hennes drivkraft är kampen mot orättvisor. Och det är en fajt som Gabriella Lavecchia tagit i många olika roller inom arbetarrörelsen. Sedan i våras som vice förbundsordförande för Seko.

Mattias Dahlgren

Publicerad

17 oktober 2017

Vid 40 års ålder insåg Gabriella Lavecchia att hon var en av de ombudsmän som arbetat allra längst på Sekos förbundskontor. Hon var då föräldraledig med tredje barnet, från jobbet som biträdande avtalssekreterare, och hade tid att fundera.

– Jag ställde mig frågan om det är det här jag vill hålla på med resten av mitt liv? Om man fastnar i en roll finns det en risk att man blir en bromskloss – både för sig själv och andra.

Så då blev hon ansvarig för skolorganisationen på LO i stället.

– Det var något helt annat än det jag sysslat med tidigare, och det är väl lite ”the story of my life”.

Och när man hör henne berätta om sitt yrkesliv, från det hon var 18 år och började jobba på Televerket, till idag, då hon innehar posten som vice ordförande för Seko, är det svårt att inte hålla med; det är hennes livs historia att med jämna mellanrum kasta sig in i något nytt.

När hon började arbeta på nummerupplysningen 1988, 18 år gammal, var det självklart att gå med i facket, men inget hon reflekterade särskilt mycket över.

– Jag hade inget sådant med mig hemifrån eller politiskt engagemang eller så. Man gick med när man började jobba helt enkelt.

Men ganska snart insåg hon att det var genom facket som påverkansmöjligheterna fanns.

– På nummerupplysningen var det bara kvinnor som arbetade och vi var väldigt lågt prioriterade, så jag såg många orättvisor. Då började jag fundera på om det verkligen ska vara så här. Och hur man bäst påverkar situationen på arbetsplatsen.

Det var där hennes engagemang startade, i kampen mot orättvisor.

– De som inte har någon egen röst, de som blir mindre lyssnade på, de måste ha några som talar för dem.

När hon strax därpå bytte jobb inom Televerket blev hon tillfrågad om hon ville sitta i klubbstyrelsen, något hon tackade ja till.

– Det var fruktansvärt tråkigt. Jag var ung och ny och alla andra hade varit med länge. Du vet, när man satt på styrelsemöte och ordförande säger: Jaha, då var det punkt 7, tst-2734. Är vi redo att gå till beslut? Och jag tänkte bara jaha, men jag blev väldigt sugen på att förstå hur det funkade.

I början av 90-talet genomförde Televerket omfattande nedskärningar och Gabriella Lavecchia hamnade åter på nytt jobb, nu på Televerket radio.

– Där blev jag plötsligt vald till ordförande för klubben. Då blev det mycket roligare. Jag fick vara med och forma verksamheten istället för att komma in som ny i en organisation som, ärligt talat, inte var särskilt formbar.

När hon var 27 år hamnade hon så på förbundskontoret, först som studieombudsman, sedan på förhandlingsenheten.

– Eftersom jag kom från telebranschen blev jag en av två med ansvar för teleavtalet, för så funkade det då. Men efter ett tag kände jag att det inte var riktigt rätt så jag frågade min chef om jag kunde få något annat avtal istället. Han blev väldigt förvånad, men glad och insåg att det kunde vara bra att förhandla på andra områden än det man själv kom ifrån.

Några år senare fick hon frågan om hon ville bli biträdande avtalssekreterare. Och det var alltså på den posten hon under föräldraledigheten började fundera över framtiden och hamnade på LO som ansvarig för skolorganisationen.

På LO fick hon också uppdraget att projektleda det förbundsgemensamma antirasistprojektet ”Alla kan göra något”. Det var en utbildningsinsats för förtroendevalda i LO-förbunden, som gjordes i samarbete med stiftelsen Expo.

– Det handlade om värdegrundsarbete. Förtroendevalda fick verktyg att bemöta rasism och intolerans. Det handlar ju om en kärnfacklig fråga. Det fackliga löftet faller ju om någon lämnas utanför på grund av sitt ursprung, sitt val av partner eller vad som helst.

Hon anser att problemen eskalerat sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen vid valet 2010. Partiet är nu näst största parti i LO-kollektivet med drygt 20 procent av sympatierna.

– Där måste jag erkänna att fackföreningsrörelsen inte hittat lösningen på den polariseringen. Det är en fråga vi misslyckats med i tio år, och jag har tyvärr inga svar mer än

att vi måste jobba ännu hårdare mot rasism och främlingsfientlighet.

Sedan kom nästa telefonsamtal, denna gång från Socialdemokraternas partikansli, där man undrade om hon ville bli facklig-politisk ombudsman.

– Eftersom jag gillar att prova nya saker så tackade jag ja, men kanske inte för resten av mitt liv. Så jag fick tjänstledigt från LO i två år, fram till efter valet 2018. Men så fick jag ett nytt samtal.

Denna gång var det Sekos valberedning som undrade om hon ville ställa upp i valet till vice förbundsordförande.

– Det kändes roligt eftersom det nästan var en helt ny ledning som skulle väljas, tre av fyra i verkställande utskottet, VU, är nya på sina poster. Då får jag vara med och forma ett nytt lag, och det känns som min grej.

Hur kommer medlemmarna märka att det är en ny ledning?

– Vi behöver samordna alla våra verksamheter: opinion, rekrytering, förhandling, facklig-politisk samverkan, allt går ihop och är beroende av varandra. Och det arbetet börjar i ledningen, att vi jobbar ihop mot det gemensamma målet att Seko ska ta mer plats.

Vad ser du för utmaningar?

– Först handlar det om att få ihop förbundet. Det känns lite som att den demokratiska organisationen och de anställda i förbundet glidit isär. Det behöver inte alltid vara dåligt, men det är en utmaning och vi måste ställa oss frågan: vad är Seko?

– Sedan har det gått åt mycket tid på att,vså att säga, bygga huset. Hur organisationen ska se ut, framtagande av nya stadgar och så vidare. Nu känns det som att huset är klart och då måste vi börja jobba med hur vi ska använda huset. Hur ska organisationen och de nya stadgarna fyllas med innehåll?

Vad är det för innehåll?

– Vi behöver bli mer medlemsnära och vara ute på arbetsplatserna. Fokus på rekrytering och organisering, men även opinionsbildning och nå ut med det vi lyckas med. Om vi till exempel lyckas driva igenom något gentemot regeringen så måste vi få ut den informationen till medlemmarna. Det är ju ett bra argument vid rekrytering av nya medlemmar, att vi gör skillnad på riktigt.

Inför valet 2018 håller Seko inom 6 F-samarbetet på att ta fram en gemensam valstrategi. Dessutom pågår ett arbete inom LO med sikte på nästa års val.

– Kongressen signalerade tydligt att Seko ska vara politiskt, inte nödvändigtvis partipolitiskt, men politiskt. Vi är ju ett förbund som påverkas väldigt mycket av politiska beslut, och det är oerhört mycket enklare för oss när vi har en S-regering. Då har vi mycket lättare att påverka de politiska besluten.

Gabriella Lavecchia har alltså haft många roller inom flera delar av arbetarrörelsen, men hon kan inte säga vad som varit roligast.

– Det är omöjligt att svara på. Allt har varit roligast där och då. Jag gillar att utmanas hela tiden, och allt jag gjort har känts roligast när jag satt igång med det.