Med jämlikhet i fokus

Det är den 28 februari och kransnedläggning vid Olof Palmes grav i centrala Stockholm. Kadir Kasirga har just lagt ner socialdemokratiska partiets krans bredvid den från SSU.

Stämningen är dämpad. Snön yr, det är kallt.

– För mig står Olof Palme för jämlikhet, frihet och solidaritet. Internationell solidaritet. Han gick främst i demonstrationståg mot stormakten USA under Vietnamkriget. Vilken politiker skulle göra det idag?, säger Kadir och lägger till:

– Ingen, tyvärr. Det hade behövts idag med tanke på den politiska situationen i världen. Jag kände till Palme redan innan jag kom till Sverige från Kurdistan som 15-åring. Han var, och är, min förebild.

Efter en stund lämnar vi Adolf Fredriks kyrkogård, passerar den öppna porten till kyrkan. Ett par kvarter bort sätter sig Kadir Kasirga och några partikamrater på ett kafé. De vill samla tankarna, småprata lite. En smörgås, kaffe, lite varm choklad smakar bra.

Kadir Kasirga är politiker på heltid sedan 2014, då Socialdemokraterna, tillsammans med Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ bildade majoritet i Stockholms stad. I höst är planen att bli riksdagsledamot. Han står på valbar plats för Socialdemokraterna.

Kadir är tjänstledig från jobbet som kriminalvårdare på häktet i Sollentuna, men har kvar sitt fackliga engagemang. Han är bland annat fackligt-politiskt ansvarig i Seko Stockholm. En erfarenhet han vill ta med sig in i riksdagen.

– Jag vet vad det innebär att inte vara trygg på jobbet. Jag är arbetare, och det har jag med mig när jag fattar beslut.

Under sina femton år som anställd och fackligt förtroendevald i Stockholms spårtrafik, såg han effekterna av ett, i hans ögon, icke-fungerande upphandlingssystem. Varje gång verksamheten handlas upp blir villkoren sämre.

– En skoningslös hantering av människor. Vi anställda påtalade att företaget, Securitas, fuskade, och istället för tack fick vi sparken. Allianspolitikerna beslutade att göra en ny upphandling av verksamheten, utan krav på att personalen skulle följa med.

Förutom stadsdelsordförande är Kadir ordförande i det allmännyttiga bostadsbolaget Stockholmshem. Fler hyresrätter är en het önskan.

– Vi måste få fler bostäder i Stockholm. Det är nyckeln till allt annat. Nu byggs det fler hyresrätter, vi har stoppat utförsäljningarna och vi har sänkt inkomstkraven för att få hyra.

Den här onsdagen, mitt i sportlovsveckan, ska Kadir få besök av barn från Unga örnar, arbetarrörelsens organisation för barn. De ska få en inblick i hur Stockholm styrs.

Innan vi lämnar kaféet på Sveavägen köper han ett par kanellängder.

– Jag vill bjuda på något när de kommer.

Vi tar tunnelbanan till T-centralen, korsar Vasagatan och söker oss i snöyran till Stockholms stadshus, där Kadir har ett arbetsrum. Han säger att Stadshuset representerar det bästa med Sverige.

Vi har just pratat om hur nazismen växer i Sverige och hur det hänger samman med en liknande utveckling i andra delar av världen. Islamistisk fundamentalism har samma mål som nazisterna: att utplåna demokrati, pluralism och mångfald, säger Kadir.

– Ragnar Östberg, som ritade Stadshuset, tog intryck av italiensk renässans och orientalisk byggnadskonst, och lät uppföra tre torn som vart och ett representerar en världsreligion, islam, kristendom och judendom. I Gyllene salen omges Mälardrottningen, som är en bild av Stockholm, av människor från hela världen.

För Kadir sammanfattar det som han menar Sverige ska stå för och fortfarande gör: pluralism, mångfald och inte minst demokrati.

– I det här huset finns Sveriges tredje största parlament.

Det är också hans huvudbudskap till barnen från Unga örnar. Sverige och Stockholm tillhör alla, oavsett varifrån man kommer. Vet ni det?, frågar han.

– Jaaa, ropar barnen när de storögt tittar sig omkring i Gyllene salen och fullmäktigesalen.

De vill veta mer om allt de ser, symboliska nycklar från andra städer runt om i Europa, om vikingarna som är avbildade på en av väggarna.

– Här ser ni också en bild av det som vikingarna kallade Miklagård, säger Kadir. Jag är född där, vet ni var det är?

Barnen skakar på huvudet och Kadir förklarar:

– Det är Istanbul i Turkiet.

Är du viking? undrar en pojke.

– Nej, eller ja, förresten, det kan man säga.

Flertalet av barnen bor i Kadirs egen stadsdel Hässelby-Vällingby. En del av Stockholm som har många socioekonomiskt utsatta hushåll. Som lokalpolitiker försöker Kadir hitta olika sätt att stödja familjerna och framförallt barnen. Skapa fritidssysselsättning till exempel.

Kadir Kasirga hittar mycket inspiration från ett oväntat håll: polisen. De efterlyser ofta mer förebyggande åtgärder, vid sidan av det polisiära. Fler lärare, socionomer, fritidspedagoger och andra socialarbetare.

– Visst måste vi slå till mot organiserad brottslighet, även de ekonomiska manschett- brotten, som undanhåller skatt. Men det är lika viktigt att göra sociala investeringar. Vi ska till exempel återföra fritidsgårdarna i kommunal regi i år.

Som kriminalvårdare har han pratat med många dömda som säger att deras väg in i kriminalitet kanske började med trångboddheten. Att inte kunna vara hemma och läsa läxor för att det inte gick att hitta lugn och ro skapar otrygghet. Istället håller sig barn i trångbodda familjer ute, på gatan, i centrum.

Arbetslöshet, diskriminering, fattigdom, otrygga anställningar, hemlöshet. Allt detta skapar en atmosfär som i sin tur banar väg för kriminalitet. Så ser Kadir det och så beskriver polisen situationen.

Lösningen han ser är en socialdemokratisk vision om ett nytt folkhem, där jämlikhet är grunden. Ett samhälle där alla får synas och bli lyssnade till. Där jobbet är tryggt, lönen räcker till utgifterna och alla barn ges samma utgångsläge i skolan. Där medelklassen också får ut något så att de vill fortsätta bidra med skatt till det gemensamma.

– Inte heller medelklassen blir tryggare av att leva i ett samhälle där de själva ska betala vård, omsorg och skola. Jag tycker att barnbidraget är en förebild, det går bokstavligen till alla.

Han ser klasstillhörigheten som överordnad etnicitet och andra identiteter men anser samtidigt att det finns en strukturell rasism, diskriminering i Sverige. Det visar sig bland annat i att invandrarkvinnor har de absolut sämsta pensionerna. De har haft de lägst betalda jobben, de sämsta villkoren. Det är också i den gruppen, de som bor och lever i de mest utsatta bostadsområdena, trasproletariatet säger Kadir, som den fackliga organisationsgraden är som lägst.

– Vi har 14 LO-förbund och inget har en ordförande med utomeuropeisk bakgrund. Det finns en befogad kritik mot oss i fackföreningsrörelsen för det och den kritiken håller jag med om. Det behövs för tilliten och för att många som i dag hör till de som har det sämst på arbetsmarknaden ska bli medlemmar i facket.

Kadir menar att fackföreningsrörelsen måste gå i bräschen för en förändring.

– Jag vet att det är en fråga om makt, att öppna upp för nya grupper även i de högsta ledningarna. Vi behöver inte vara rädda för förändring.

Han ser tillbaka på de snart fyra åren som ordförande i Hässelby-Vällingby med en viss stolthet.

– När jag blev ordförande kändes det som att kosmiska krafter låg bakom. Olof Palme bodde länge i Vällingby och hans hustru bor fortfarande kvar. Jag blev borgmästare i Palmeland.