Som nyvald klubbordförande på Uppsala universitet vill Ellena Papaioannou satsa på att rekrytera fler medlemmar, framför allt ungdomar.

I Gula villan vid Engelska parken i Uppsala har Seko sin klubblokal. Det är en äldre trä­kåk i två plan.

– I det här huset har inte mycket föränd­rats, det ser ut som det alltid har gjort, säger Ellena Papaioannou när hon visar oss runt.

Och det kanske är sant om man ser till in­ redningen. Men en tydlig förändring märks när man betraktar de gamla svartvita foto­grafierna på klubbstyrelser från förr. Det är allvarsamma män i kostym så långt ögat når.

Men nu är det nya tider och en ung kvinna har tagit över ordförandeklubban för sekoi­terna på Uppsala universitet.

– Ja, det har ju förändrats förstås, erkän­ner hon.

Förutom klubbordförande är hon alltså vice ordförande och ungdomsansvarig i regionen, ordförande för Sekos centrala ungdomskom­mitté (CUK), skolinformatör, representant i LO ung, ledamot i ABF­styrelsen i Uppsala och så går hon en utbildning på Nordenskolan, en facklig­politisk ledarutbildning i samarbete mellan ABF Norden och den nordiska arbe­tarrörelsens samarbetsorganisation Samak.

 

Dessutom är hon ett av regionens ombud på Sekos kongress som går av stapeln i april.

– Det är första gången för mig, så det ska bli jättespännande.

Du har väldigt många uppdrag. Var får du ditt engagemang ifrån?

– Jag brinner för att upprätthålla goda vill­kor och bra arbetsmiljö för mina kolleger. Och så gillar jag utmaningar, det är där jag hittar drivet. Men nu när jag blivit klubbordförande måste jag skära ner lite, till exempel ska jag sluta med skolinfo.

– Tyvärr är det ganska vanligt att unga engagerade förtroendevalda bränner ut sig. Det finns ju ingen arbetsgivare som kan sät­ta stopp eller som man kan ställa krav på att minska arbetsbelastningen. Därför måste man vara uppmärksam så att inte det egna engagemanget driver en in i väggen.

Några timmar i veckan ägnar hon också åt sitt egentliga jobb – lokalvården.

– Det känns viktigt att ha kvar en fot där, så att man inte tappar kontakten med det som händer. Men det blir slitigt eftersom det är tidiga morgnar och det fackliga ofta leder till sena kvällar. Vi ska försöka dela upp den fackliga tiden på fler i styrelsen, vilket gör oss mindre sårbara.

– Det är viktigt att inte bli fartblind och glömma att det är medlemmarna och deras intressen som står i fokus.

För några år sedan blev hon intervjuad för tidningen Bang. Det handlade om den obe­hagliga tystnad som uppstod när hon sa att hon var lokalvårdare i sammanhang där alla yrkesgrupper var representerade. Hon upp­levde att folk blev osäkra och obekväma och hon fick aldrig några följdfrågor.

– Det har blivit mycket bättre nu. Den där artikeln spreds ganska friskt här, så många har nog fått tänka till lite. Den gjorde stor skillnad över hela vår arbetsplats för alla yrkesgrupper som känner sig stå lägre i rang.

I Gula villan finns inga sådana problem. Hu­set är en facklig samlingslokal där tre fack­förbund lever i fred och endräkt: Seko, Sulf och ST. Sulf, som är ett Saco­förbund, orga­niserar lärare och forskare på universitetet och har största klubben där. Medan Seko och ST organiserar övriga anställda.

– Vi har medlemmar som jobbar med allt möjligt: lokalvård, teknik, trädgård, admi­nistration, IT, assistenter, labbfolk och in­strumentmakare. Och själva arbetsplatserna är ju spridda över hela stan så det är ganska spretigt. Men det funkar bra för vi har kon­taktpersoner på alla avdelningar som håller koll på våra frågor.

När det gäller relationen till de andra för­bunden är hon idel lovord.

– När jag pratar med fackliga kolleger runt om i landet har jag förstått att det ofta finns konflikter mellan Seko och ST. Visst, vi kon­kurrerar delvis om samma medlemmar här, men vi har ett väldigt gott samarbete, alla tre förbunden.

– Vi går alltid fram gemensamt i övergripan­de frågor. Handlar det om medlemsspecifika saker brukar vi ge stöd åt varandra.

Som exempel nämner hon planeringen av Segerstedthuset (som av nätverket Arki­tektupproret utnämnts till Sveriges fulaste nybyggnation) där universitetets ledning och administration ska sitta.

– Det ska vara heltäckningsmattor i hela huset, vilket gör det väldigt jobbigt att stä­da. Det sliter väldigt mycket på kroppen att dammsuga. Vi sa ifrån, så det gick till central förhandling, men nu blir det heltäcknings­mattor ändå.

– Men vi hade väldigt bra stöd från de an­dra förbunden i den frågan fast det främst är våra medlemmar som drabbas.

De tre styrelserna brukar ha husmöten för att hålla koll på olika frågor som dyker upp. Och emellanåt har de grillkvällar tillsammans.

– Som ny i rollen som klubbordförande skulle jag nog inte klara mig utan kolleger­na i de andra förbunden. De finns alltid till hands om jag har några frågor.

Däremot kan det hända att arbetsgivaren försöker så split genom att driva frågor en­skilt med något av förbunden.

– Men eftersom vi sitter tillsammans här så snackar vi alltid ihop oss, så det lyckas de inte med.

När det gäller den egna klubben finns det en sak hon känner att de måste bli bättre på och det är att rekrytera nya medlemmar.

– Vi måste få igång utbildningar och in­troduktion för nya medlemmar. Vi har varit en stor klubb och levt på att alla nyanställda går med i facket, men så är det inte längre. Så det är något vi måste jobba med, att hitta

medlemsnyttan och kommunicera den så att folk vet när de ska ta till facket.

Ungdomsfrågor är en annan av hennes prioriteringar, hon är som sagt ungdomsan­svarig i regionen, ordförande för CUK och representant i LO ung.

– I CUK håller vi nu på att ta fram en hand­bok för ungdomsansvariga runt om i landet. Det ska vara enkelt för dem att sköta det uppdraget. Därför har vi samlat ihop goda exempel på hur man kan bedriva ungdoms­arbete. Vi har också lite saker planerade till kongressen, men vad det är avslöjar vi då.

Hon ser ungdomsfrågorna som mycket vik­tiga för Seko och vill se fler aktiva ungdo­mar i facket.

– I framtiden skulle jag vilja att unga var mer aktiva när det gäller avtalsfrågor. Där tycker jag att Byggnads och Handels gör ett bra jobb som vi bör ta efter. Det kan vara frå­gor som rätt till heltid, trygga anställningar och slopad visstid.

När vi avslutar intervjun är det dags för en ny milstolpe i Ellena Papaioannous fack­liga karriär.

– Nu ska jag gå och skriva under mitt för­ sta avtal som klubbordförande. Vi blev klara med lönerevisionen i går kväll, så den ska undertecknas nu, säger hon när hon vinkar av oss i dörren till Gula villan.