Intervjun

Markku kan inte vara tyst

Den som har åsikter måste framföra dem, annars kan inget förändras. Det är den devis Markku Murtosaari arbetar efter som huvudskyddsombud inom Kriminalvården. Han vill att fler ska säga sin mening.

Karin Lindgren Strömbäck

Publicerad

14 juni 2013

– Är det på en arbetsplats är det viktigt att arbetsgivaren får veta vad personalen tycker, det är ofta hos de anställda som bra idéer finns, även om de sällan förverkligas.

Säga vad man tycker och att vara aktiv är två egenskaper som hör samman för Markku Murtosaari. För honom har oförmågan att vara tyst hittills alltid slutat med ett fackligt uppdrag. Även om han på förhand bestämt att inte engagera sig.

I dag är Markku Murtosaari – inte helt oväntat – huvudskyddsombud på sin arbetsplats, huvudskyddsombud för Kriminalvårdens region Stockholm och central samordnare för arbetsmiljöfrågor inom Seko Kriminalvård. Ett heltidsarbete där den senare funktionen framförallt innebär att stödja och vara rådgivare åt medlemmar runtom i landet. Och att representera Seko i arbetsmiljöfrågor på nationell nivå. Mycket kontorsarbete, där en stor del av tiden går till att söka fakta och hitta argument för förbättringar samt svara på alla mejl från skyddsombud och enskilda medlemmar.

u02_raw_130502_114 Markku är anställd på Kronobergshäktet i Stockholm där han arbetat sedan 1994 och där han tidigt blev fackligt aktiv.

Vi ses i fackets rum på häktet som han delar med klubbordförande. På dörren hänger en lapp där man uppmanas tala i låg samtals ton, det är lyhört här, står det. Vi hör röster utanför, men störs inte.

Markku Murtosaari är så förknippad med Kronobergshäktet att många fortfarande tror att han talar för häktets personal, även när han talar för alla. Värst är det när han uttalar sig i tv och står framför ingången till häktet.

Kriminalvården vill inte längre betala för en nationell arbetsmiljöansvarig, vilket begränsar Markkus möjligheter att besöka arbets platser runtom i landet. Försvårar, men gör inte uppdraget omöjligt. Det är en utmaning. Och utmaningar är något som verkar locka Markku. Han drar sig inte för det som kan vara en av de svåraste uppgifter en arbetsmiljöansvarig kan ha: att förändra och förbättra förhållandena inom Kriminalvården.

Bland det svåraste har varit att se att det uppmärksammade mordet på en kriminal vårdare på häktet i Huddinge hösten 2011 inte lett till ökad bemanning, inte till att ensamarbete försvunnit, inte till förbättrad säkerhet innanför de rymningssäkra murarna. Och inte till ökade anslag i miljardklassen.

– 2004 hade vi flera rymningar från svenska fängelser. Ingen människa kom till skada, men politiker från olika läger var snabbt ute och sa att något måste göras. Dåvarande justitieminister Thomas Bodström sa ”det får aldrig hända igen”, säger Markku.

Miljarder regnade över Kriminalvården som byggde nya säkerhetsfängelser och ökade den tekniska säkerheten.

– Vad jag vet har ingen politiker sagt det samma efter att en kriminalvårdare miste livet, en unik händelse i svensk kriminalvård. Och några miljarder har vi inte fått, tvärtom fortsätter nedskärningarna.

Mycket är bra i Kriminalvården, under stryker Markku. I grunden är det en säker och trygg arbetsplats, och den nya generaldirektören Nils Öberg säger sig vilja förbättra ledarskapet. Men det finns alltid en risk att som anställd utsättas för hot och våld och det vill Markku komma åt. På alla tänkbara sätt.

– Det gäller att aldrig ge upp, säger han.

Han har dock stunder av förtvivlan, som när Kriminalvården på ledningsnivå, lokalt, regionalt och centralt, till synes slår dövörat till och inte vill lyssna på personalens varningar om säkerhetsbrister och för låg bemanning.

Det finns, säger han, en kultur, ja rent av en tradition, att inte lita på vad personalen säger.

– Vi uppfattas som gnälliga. Resultatet blir att vi som vårdare får ta smällen och hela an svaret för de dagliga prioriteringarna mellan säkerhet och verksamhet.

Många som Sekotidningen mött inom Kri minalvården säger samma sak. Om personal, fack och skyddsombud pekar på problem som kan utgöra en risk i arbetet, händer inget förrän något allvarligt inträffat. Om ens då.

Det finns flera exempel, men det mest iögo nenfallande är den attityd Markku mött efter mordet på häktet i Huddinge. När Kriminal vården ska dra lärdomar av det värsta som hänt ser man det som en engångsföreteelse.

– Hållningen är att det som hände är så ovanligt att det sannolikt inte kommer att hända igen inom de närmaste decennierna. Så då behövs inga omedelbara åtgärder, i alla fall inte åtgärder som kostar pengar.

Mordet på häktet är den största och värsta händelse som Markku och många kolleger upplevt under sina år inom Kriminalvården.

Han vill inte prata för mycket om händel sen, den är ännu inte avslutad eftersom utredningen om arbetsmiljöbrott ännu inte är klar.

Men han har lärt sig en sak av det som hänt och det är att en kriminalvårdares död inte leder till politiska åtgärder.

Markku Murtosaari, som ständigt letar fakta om situationen på anstalter och häkten, säger att Kriminalvårdens egen medarbetarundersökning visar att så många som hälften av kriminalvårdarna har varit utsatta för hot och våld i sitt arbete. Ett resultat som visade sig först efter att Markku begärt en särskild bearbetning av undersökningen.

– En skrämmande siffra, säger han när han träffar femtiotalet fackligt aktiva på Seko Kriminalvårds årsmöte på Lidingö i mitten av april.

Lika stor andel av de närvarande, det vill säga hälften, har varit utsatta för hot och våld personligen, visar en handuppräckning.

När Markku, på sitt lugna och eftertänksamma sätt, efterlyser berättelser från deltagarna kommer det många vittnesmål om brister, om otrygghet, om oetisk kameraövervakning, om ensamarbete, om hotfulla situationer. Till sist måste ordförande bryta. Diskussionen hade kunnat hålla på hur länge som helst.

Engagemanget från medlemmar och fackliga ombud är inte att ta miste på. Markku skulle själv vilja vara än mer engagerad, rent av aktivist. Som i början av 1990talet, då han under några år var fackligt aktiv i Sjöfolksförbundet. Då leddes sjöfolket av Anders Lindström, som är Markkus förebild som facklig ledare.

Markku minns och skiner upp. Han lutar sig framåt i stolen på sitt tjänsterum och berättar:

– En gång försökte vi handgripligen stoppa ett fartyg från att lägga till i Göteborgs hamn, vi hoppade ner i vattnet, vi la oss med små båtar mellan fartyget och kajen för att hindra ”Black Prince”, som fartyget hette, från att komma fram. Anledningen var att fartyget var utflaggat och villkoren usla för personalen.

Markku tystnar och lägger till:

– Är det rätt att säga att jag saknar det? Medlemmarna kände till vilka som var fack liga företrädare, de visste att det var medlemmarna som var facket och som skulle ställa krav på oss som satt i styrelserna.

Som 21-åring började Markku Murtosaari som vårdare på Österåker. Han besökte sin far som arbetade på fängelset och chefen sa: du ser stor och stark ut, när kan du börja?

Efter någon månad var Markku, som bodde i Finland, tillbaka i Sverige och här har han stannat. Med undantag för några år som sjöman i början av 90-talet har han varit Kriminalvården trogen.

När han kom tillbaka i Kriminalvården 1994 tyckte han att mycket var sig likt från Österåker som han lämnat 1989. Bakom den första dörren han öppnade på Kronoberg mötte han en av killarna som suttit på Österåker.

Under 2000-talet har mycket förändrats. Framförallt arbetsuppgifterna. Mer administration, dokumentation och inte minst ökad programverksamhet. Allt mycket bra, säger Markku, men tidskrävande. Lika många anställda ska göra tredubbelt mer. Det är den bristen i verksamheten som bara har en lösning: mer personal.

– Det är tjatigt, jag vet, men det skulle inte skada om vi blev fler. Då hinner vi det administrativa, vi kan upprätthålla rättssäkerheten, ge de intagna deras rätt till vård och stöd, och själva få en trygg arbetsmiljö utan ensamarbete.

Simsalabim.