Maria Steinberg är skyddsombudens skyddsängel

– Jag blir så himla arg om man säger så: ”Det är skitsvårt, det är ingen idé.” Ja, men om det är svårt får man väl bara anstränga sig lite hårdare. Tror du inte att folk för hundra år sedan tyckte att det verkade svårt att sätta folk på månen, säger Maria Steinberg med emfas.

Det var när jag frågade om det inte var väldigt svårt att utreda kränkningar i arbetslivet eftersom ord kan stå mot ord och det sällan finns konkreta skador att visa upp, som Maria Steinberg blev så arg.

Blir irriterad

Lika irriterad blir hon när jag undrar om det kanske är lite knepigare att utreda psykosociala arbetsskador eller sjukdomar. Om man jämför med till exempel en fallolycka på ett bygge.

– Man kan ju inte ge upp bara för att det är svårt. Då kommer man ju ingen vart. Det är bara att jobba hårdare.

Hon ser det som en jämställdhetsfråga. Arbetsmiljölagen är sexistisk, menar hon, då den alltför ensidigt fokuserar på riskerna i de manligt dominerade branscherna industri och bygg. Något som smittar av sig och blir en allmän attityd.

– Kvinnor har ringt till mig och sagt: ”De river mig, de slår mig, de drar mig i håret och de hånar mig, men chefen säger bara att lite får man tåla om man jobbar i psykbranschen.” Men om någon skulle riva sig på en travers i en industrilokal, då fixas det med en gång.

 

– Kvinnor är sjukskrivna 45 procent mer än män. Det visar ju att något är problematiskt i kvinnornas arbetsmiljö. Ändå ligger fokus på de traditionellt manliga yrkena i arbetsmiljölagen.

Förbättrande könsroller

Jämställdhetsfrågor är mycket viktiga för Maria Steinberg och hon har fört en kamp mot förkättrade könsroller sedan hon var elva år. Fram till dess levde hon i förvissningen att ingenting var omöjligt bara för att man fötts till ett visst kön.

– Min mamma sa att allt en pojke kan göra kan också en flicka göra. Alla jobb en man kan ha kan också en kvinna ha. Och det trodde jag på.

När hon så i sjuårsåldern fick se Amerikabåtarna i hamnen kom hon fram till att sjökapten verkade fint att vara. Med det målet i sikte ville hon några år senare gå med i sjöscouterna i Lysekil, men där stötte hon på patrull.

– Nej – du är flicka. Det finns inte toalett eller sovplats för flickor så du får inte vara med, sa de till mig då, berättar Maria Steinberg.

Omoraliskt för en kvinna

Så småningom flyttade hon till USA där hon gifte sig. Men hon insåg snart att det där ansågs omoraliskt för en kvinna att arbeta om hon hade barn. Hon bestämde sig då för att det inte var ett samhälle hon ville uppfostra sina barn i, så de flyttade till Sverige.

Men i USA hade hon också lärt sig att om man vill förändra saker och ting så är jurist yrket att satsa på

– Politikerna där var jurister, som Kennedys till exempel, och då kom jag fram till att det var vad jag skulle bli.

Kallades fröken

Tillbaka i Sverige började hon så läsa juridik i Uppsala. Men inte heller där fanns någon egentlig jämställdhet mellan kvinnor och män. Maria Steinberg kallades fröken (trots att hon var gift) medan hennes manliga kurskamrater titulerades kandidaten. När studenterna skulle konkurrera om de hetast eftertraktade tingsmeriteringarna fick killarna pluspoäng för reservofficersutbildning, något som inte ens var möjligt för kvinnor att göra.

– Jag tycker att jag i så fall borde ha fått extrapoäng för barnafödande, men icke.

Hon blev irriterad och började skriva i juristernas studenttidning.

– Jag intervjuade en ombudsman på Juristförbundet och frågade varför det fanns så få kvinnliga affärsjurister. Han svarade att kvinnor inte orkar vara uppe och förhandla på nätterna. Och jag ställde frågan varför det finns så få kvinnliga advokater, till ordföranden för Advokatsamfundet. För att klienterna inte litar på att kvinnor kan ta hand om deras miljonaffärer, svarade han.

Dissade Marias idé

Hon kom då på att hon ville forska om kvinnans rättsliga ställning i arbetslivet. Men inte ens det gick utan att den manliga professorn dissade hennes idé.

– Det är inte juridik och dessutom är det i princip omöjligt att forska när man har barn, sa han.

Efter studier och tingsmeritering skulle hon söka jobb, helst som arbetsrättsjurist.

– Men då fick jag höra att man inte skulle ha småbarn och att man var tvungen att vara duktig på att supa. Och jag hade småbarn och är dålig på att supa.

Jobba mer övertid

Så hon började jobba på Yrkesinspektionen (nuvarande Arbetsmiljöverket) i stället. Och det var här som hon började intressera sig för skyddsombuden och arbetsmiljöjuridiken.

Maria Steinberg är ett av skyddsombudens största fans. Hon menar att de har en särställning i den fackliga världen som inte alltid är lätt att balansera. Det blev hon varse för 30 år sedan då hon pratade med ett skyddsombud som hade problem: Arbetsgivaren ville att de anställda skulle jobba mer övertid. De anställda tyckte det var bra för då tjänade de mer pengar och de fackliga ombuden höll med.

– Men då sa skyddsombudet till mig att de här unga killarna inte kommer att orka ett helt yrkesliv om de ska jobba så här mycket övertid nu.

Liv och hälsa

Då förstod jag vad ett skyddsombud var. Pengarna får facket sköta om men skyddsombudens fokus ska vara på liv och hälsa.

Hon har tittat på ett stort antal fall där skyddsombuden stoppat arbetet då man ansett att det funnits ”omedelbar fara för liv eller hälsa” som arbetsmiljölagen uttrycker det.

Även om Arbetsmiljöverket inte alltid går på skyddsombudens linje och utfärdar förbud mot det farliga arbetsmomentet så har skyddsombudsstoppen effekt.

– I över 90 procent av fallen har skyddsombuden flyttat fram sina positioner. Ofta åtgärdas bristerna i arbetsmiljön som skyddsombuden pekat på även utan förbud. Det kan till exempel bero på att just det problemet inte täcks av lagstiftningen och då har Arbetsmiljöverket inte möjlighet att utfärda ett förbud.

– Men det är skyddsombudens roll att upptäcka nya risker, som inte täcks av lagstiftningen, och på så sätt påverka lagstiftarna. Det är en del av den demokratiska processen.

Luddiga handlingsplaner

Men hon är samtidigt kritisk till att regeringens utredningar allt som oftast utmynnar i luddiga handlingsplaner i stället för skarpa lagar. Och att när man ser över den befintliga lagstiftningen så vill man inte tänka nytt.

– De håller på med sitt gamla industrisamhälle och försöker hitta nya lösningar på gamla problem. I stället borde man titta mer på de nya problem som uppstått med en ny arbetsmarknad och till exempel fokusera mycket mer på den psykosociala arbetsmiljön, tycker Maria Steinberg. Och när det gäller den psykosociala arbetsmiljön finns det mycket att önska, tycker hon.

– Den är svårare för Arbetsmiljöverket att hantera med nuvarande lagstiftning. Vid inspektion får de ju bara en ögonblicksbild. Dessutom är sanktionsmöjligheterna mycket otydligare och trubbigare än för andra problem. Det är inte bara att säga åt någon att sätta på sig hjälmen.

Hindra överbeläggningar

Men hon ser också att man använder de medel som finns för att komma åt problem.

– Inom sjukvården till exempel måste det vara minst 80 centimeter mellan sängarna av ergonomiska skäl. Men det är också ett sätt att hindra överbeläggning som gör att stressen ökar.

Hon har ändå visst hopp för framtiden och att man måste fokusera mer på arbetsmiljön – och det av två skäl.

– För det första har dagens ungdomar andra krav och framhåller andra värden. De vill trivas på jobbet och det tror jag kommer att sätta spår. För det andra måste vi ju jobba längre, kanske till 75 år, och då måste arbetsmiljön anpassas till det så vi orkar.

Själv är hon 65, men har inga planer på att sluta.

– Om jag bara får jobbar jag gärna till jag blir 75, och jag har ju ett yrke där det funkar.