Klimatomställning inget offer

Här sitter han som vill ta din bil, sätta stopp för din brasilianska biff och byta ut din badsemester i Thailand mot en tågresa, kanske ända till Berlin.

Bland förmiddagsfkande studenter, hantverkare och pensionärer på kafé Fågelsången i Uppsala har vi stämt träff med Svante Axels son, generalsekreterare i Naturskyddsföreningen.

Lite försenad parkerar han sin cykel och sätter sig omsider tillrätta med en stor kopp kaffe – som kommer att hinna kallna innan den är urdrucken eftersom det finns så mycket som behöver förklaras.

– Visste du förresten att Naturskyddsföreningen har fler medlemmar än vad Socialdemokraterna, Moderaterna, Centern, Kristdemokraterna och Folkpartiet har tillsammans, undrar Svante Axelsson.

Hur många de är får vi inte veta, siffrorna offentliggörs efter årsskiftet, men det är fler än 206 000 och har slagit alla tidigare rekord.

När vi ses har det gått en knapp vecka sedan det riksdagsval som för första gången gav Miljöpartiet plats i en regering, trots att inte klimat- eller miljöfrågor hade någon speciellt framträdande plats i valrörelsen.

– Det är ju de som strider som väljer vapen, denna gång blev det skolan.

Även om miljön inte fick någon större plats inför valet och trots att Sverige missar 14 av de 16 mål för miljön som riksdagen beslutat om, är Svante Axelsson optimist. Det märks redan i titeln till den bok han nyligen gett ut ”Vår tid är nu, tio hoppfulla perspektiv på klimatkrisen” (Ordfront förlag).

Men han är inte optimist i bemärkelsen ”ja ja, det ordnar sig alltid”. Däremot tror han att förändring är möjlig, även om den inte kommer av sig själv. Svante Axelsson säger att han får inspiration av miljöhistorien. Den visar på vilka möjligheter vi har.

– Varje år räddas över en miljon människoliv som ett direkt resultat av den globala utfasningen av bly. Vi har fått stopp på klorblekning av papper, utsläppen av svavel minskar kraftigt och ozonskiktet återhämtar sig sedan vi förbjöd freoner.

Han fortsätter med att tala om värderingar, om hur främmande det idag låter med barnaga och med rökning på krogen, om hur synen på homosexuella förändrats, och att ingen längre ser det som ett övergrepp från överheten när vi knäpper på oss säkerhetsbältet eller tänder halvljuset mitt på dagen.

Därmed menar han att det också borde gå, måste gå, att ändra de attityder som gör att mycket kött på grillen, långa flygresor, stora bilar och en omfattande konsumtion ses som en viktig del av ett lyckligt liv.

– När vi säger att utsläppen behöver minska från 12 ton per person och år till närmare noll ton, så får folk nästan ångest. Men släpp den och tänk istället vad du vill ha mer av – skola, äldrevård, infrastruktur. Oro inför förändringar borde bytas ut mot oro inför stillastående.

– Det är värderingar som styr oss och vi har lättare att ändra dem än vi tror.

Frågan är om påståendet också är giltigt för industrin, de hotade ju med stort elände om de inte fick ha bly i bensinen eller bleka papper med klor. Nu låter det på samma sätt när det gäller kärnkraften.

Svante Axelsson varnar för alla pessimister.

– Svensk energiintensiv industri ska inte behöva fly för att vi avvecklar kärnkraften. Inget blir bättre av att SSAB flyttar sin verksamhet utomlands.

Han ser kärnkraften som dyr och onödig, och hänvisar bland annat till England som måste ge dyra garantipriser till reaktorägarna i 30 år om någon ska vilja investera i ny kärnkraft, och till Mikael Odenberg, generaldirektör för

Svenska kraftnät som delar hans syn på att ny kärnkraft i Sverige är en utopi.

Och han anser definitivt inte att Vattenfall ska bygga ny kärnkraft.

– Varför ska ett statligt bolag ta dessa enorma ekonomiska risker som ett privat energibolag inte vågar sig på?

Klimathotet är inte längre bara ett hot, den globala uppvärmningen drabbar oss redan. Hur illa det blir och i vilken takt kan ingen säga, men ju längre vi väntar med att göra något, desto allvarligare blir konsekvenserna.

– Det finns ingen anledning att se klimatomställningen som ett lidande eller ett offer, utan som något som ger konkurrenskraftiga jobb. Men vi måste börja ställa om nu, annars blir det faktiskt både lidande och offer. Vi måste också få in i kalkylerna vad vi tjänar på en omställning, nu visas bara kostnaderna.

Svante Axelsson anser att industrin har för liten tro på sig själv och på sin möjlighet till en mer grön omställning.

– När oljepriserna ökade gjorde teknikutvecklingen det också. Verkligheten har alltid visat sig vara bättre än prognoserna. Till exempel tror många att trafikutvecklingen är som ett självspelande piano, att den bara ökar i takt med BNP. Men utvecklingen mellan 1990 och 2007 visar att resandet med tåg ökade dubbelt så mycket som planerat men biltrafiken med bara hälften så mycket.

Slutsatsen är att man inte ska använda backspegeln för att se in i framtiden. Frågan är vilka konsekvenser det får för Förbifart Stockholm, den häftigt ifrågasatta kringleden?

– Satsa först på kollektivtrafik, och se sedan vilket behov det finns av leden. Jag är inte kategoriskt emot den, men vänta och se. Det är fel att göra denna investering nu när resemönstren är på väg att förändras. Vi måste tänka på att det handlar om vad vi kan få för 30–40 miljarder kronor och att felaktiga infrastrukturprojekt är något vi får dras med i hundratals år.

Föga oväntat vill Svante Axelsson se mer satsningar på järnväg. Han säger att järnväg tycks vara ett naturligt monopol och att staten borde ta ett större ansvar.

– Jag är inte emot konkurrens som princip, kanske är det bra på vissa sträckor. Men det krävs ett systemtänkande inom järnvägen, nu verkar det vara lite lekstuga. Jag vill se mer praktik och mindre ideologi, och att staten går in som borgenär i stora projekt genom att ge ut gröna obligationer.

Svante Axelssons budskap är att en omställning till ett hållbart samhälle är nödvändigt, möjligt och inte alls så besvärligt som vi föreställer oss. Men det kommer ändå att innebära att gamla jobb försvinner.

– Betalningsviljan för att rädda jobb är högre än för att rädda klimatet, 35 miljarder går nu till Rot/Rut och sänkt krogmoms etcetera, tänk de pengarna som miljöinvesteringar, hur mycket skulle vi inte få?

­ Strukturomvandling är vi ju bra på i Sverige. Det krävs en pakt mellan miljö och arbete och att de som drabbas av omställningen kompenseras. Flaskhalsen i klimatomställningen i Sverige och internationellt är fördelnings- och rättvisefrågan.

– Nu är det så att vi först förstör och sedan reparerar. Det går inte längre, är inte hållbart och dessutom är det dålig ekonomi.

Svante Axelsson hoppas på ett ökat samarbete med LO. Han säger att det är tätare kontakter mellan miljörörelse och fackförbund på EU-nivå.

– Kålle (LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson) visar att LO har tagit en ny riktning, och jag måste säga att jag är imponerad av Transports klimatarbete.

Och hur var det med flyget, måste vi skippa det?

– Nej, men flyg inte så ofta och tänk på att en flygbiljett till Bangkok egentligen skulle vara 6 000 kronor dyrare, mellanskillnaden bjuder staten på. Flyget måste också teknikutvecklas och byta bränsle.

Intervjun är slut men innan Naturskyddsföreningens generalsekreterare skyndar mot tåget till Stockholm säger han att Sverige kan bli en viktig internationell förebild, ett land som förenar välfärd med en vettig klimatpolitik.

– Eller som tidigare miljökommissionär Potocnik så slagkraftigt formulerade frågan: Antingen får vi grön tillväxt eller ingen tillväxt alls.