Klassresan blir aldrig färdig

Jag får ett infall av otålighet och ringer. Har vi gått om varandra, undrar jag. Klockan är tjugo över ett. I luren på andra sidan hörs ett förvånat: vi sa väl halv två?

Ingen fara svarar jag snabbt, det är så skönt här i solen. Några minuter senare kommer Susanna Alakoski till vår mötesplats, det magnifika Café Tornhuset i Gustavsbergs centrum. Vattnetligger spegelblankt. Det är vindstilla.

– Jag brukar aldrig anklagas för att komma för sent, säger hon. Jag är säker på att vi sa halv två.

Jag är lika säker på att vi sa klockan ett, tänker jag, men säger inget. Egentligen är det inte alls viktigt längre, jag ångrar telefonsamtalet och funderar över hur intervjun ska gå.

Susanna Alakoski debuterade som författare 2006 med romanen Svinalängorna, som handlar om flickan Leena som växer upp i en socialt och ekonomiskt utsatt sverigefinsk familj i Ystad på 1960-talet.

Svinalängorna har blivit film och den fick det prestigefyllda Augustpriset.

– Det blev en chockerande start, från noll till hundra på en gång och så har det fortsatt, säger hon. Det är så fantastiskt att mina ämnen är efterfrågade.

Svinalängorna och den senare romanen Håpas du trifs bra i fengelset har då och då misstagits för att vara hundra procent självbiografiska. Att de skulle handla om Susannas eget liv.

Det gör den förstås på ett sätt, Susanna växte upp i Ystad och familjen hade sociala problem, men verkligheten var mycket värre än romanen. Som det var kunde hon inte skriva.

– Förresten gillar jag inte biografier, säger hon, möjligen med en släng till sig själv eftersom den senaste vuxenboken Oktober i Fattigsverige (2012) är just en biografi.

”Oktoberboken” är en essä i form av dagbok där Susanna Alakoski närmar sig sin egen historia genom egna och andras minnen. Och med stöd i socialvårdens och psykiatrins journalanteckningar om familjen Alakoski.

I boken berör hon även aktuella samhällsproblem, hon ser tiggarna som står på knä längs gatorna, hon följer väderprognoserna och tänker på hur kallt det måste vara för de hemlösa. Hon har svårt att sova, får ont i magen. Minnen tar över och hon läggs in på sjukhus.

Boken är ett starkt socialhistoriskt dokument och beskriver samtidigt hur Susanna Alakoskis författarskap tar form. Skrivarlinjen på Skurups folkhögskola, skoluppsatserna i skolan som fick högsta betyg.

Innan hon får sin första roman utgiven hinner hon utbilda sig till socionom, arbeta inom socialtjänsten och vara pressekreterare till Gudrun Schyman (under Vänsterpartitiden). Det blir en sjukskrivningsperiod som gör författarskapet möjligt. Äntligen får hon tid.

– Som andra kvinnliga arbetarförfattare debuterade jag sent, jag var 43 år. Det var så mycket annat som kom i vägen. Men författardrömmen har alltid varit stark hos mig, jag har alltid gjort berättelser av det jag fått höra. Jag älskar att berätta och att höra andras berättelser.

Susanna trodde länge att hon inte hade något att berätta och hon letade efter ämnen att skriva om och språk att skriva med. Hon läste allt – utom arbetarskildringar som kom för nära. Vad är det att skriva om, tyckte hon som 20-åring om Moa Martinsons böcker.

– I dag vet jag att jag bär på ett litterärt stoff som är intressant. Och jag har hittat mitt språk.

Stoffet är de sociala samhällsfrågorna, fattigdomen, social och ekonomisk utsatthet, våld, alkohol, droger, kön och etnicitet. Knappa villkor som leder till social sjukdom. Så vill hon att det ska beskrivas, det som utsatta människor drabbas av.

– Kan vi bli socialt sjuka på samma sätt som vi kan bli fysiskt sjuka? När vi blir fysiskt sjuka slår tanken om sjukvård till, när vi blir socialt sjuka bör tanken om social vård slå till på samma sätt.

– Vi kan inte byta en njure själva, vi kan komma i sociala livssituationer som kräver hjälp av samhället. Ta hemlöshet som exempel, bygger vi bostäder så löser vi frågan. Svårare än så behöver det inte vara. De flesta kan bo, om de bara får en möjlighet.

De senaste månaderna har Susanna Alakoski förärats tre litterära priser. Tidningen Vi:s litteraturpris, Moa Martinson-stipendiet och nu senast Fackföreningsrörelsens Ivar Lopris.

Priser som gett nästan 200 000 kronor att ”skriva för”.

Telefonsamtalen om priserna kom med bara några veckors mellanrum och Susanna hade nästan svårt att ta in alla positiva omdömen.

Ändå var det något särskilt när hon fick ett telefonsamtal från Pappers ordförande Jan-Henrik Sandberg i slutet av 2013. När han berättade att hon valts ut till årets fackliga Ivar Lo-pristagare, kom tårarna. På prisutdelningen den 23 februari (Ivar Lo:s födelsedag) berättade hon, än en gång med tårar i ögonen, hur hon såg framför sig en så tydlig bild av en miljon blåställ som ställde sig på rad, med mössan i hand. De bugade.

Bland dem stod Susannas pappa Jorma Alakoski, svetsaren, svarvaren, grovarbetaren, metallaren, som för en gångs skullsåg stolt ut.

För första gången skulle han ha kunnat förstå vad dottern sysslade med.

– Arbetare, det visste han vad det var och han var medveten om sin livssituation. Att jag får ett pris av arbetarrörelsen, det hade han tyckt mycket om.

I sitt tacktal sa Susanna Alakoski också att så långt tillbaka hon kunnat leta har hennes familj varit arbetare.

Det är en central replik.

Den förklarar författarskapet och författarens personliga erfarenhet. I repliken ligger också en berättelse om klassresan. (Som hon för övrigt skrivit om i boken Tala om klass).

Klassresan som aldrig blir färdig, som pågår livet ut.

– När jag känner mig ensam längtar jag efter att komma tillbaka till mina barndomsvänner. Jag vill hänga med dem, trots att jag vet att våra liv skiljer sig för mycket åt i dag. Vi är ibland också främlingar för varandra.

Samma främlingskap som hon emellanåt känner i medelklassens sällskap. Hennes nya klass.

Det händer att människor ur medelklassen börjat svära när de får veta att hon kommer från arbetarklassen.

– Jävlar och fan, säger hon och härmar hur det kan låta.

Samtidigt, betonar hon, känner hon sig bekväm både på förlagsmiddagar och bland släkt och vänner i hemstaden. Hon blir ett språkrör mellan de två världarna och får räta ut frågetecken och slå hål på fördomar.

Susanna är den enda i sin ursprungsfamilj som studerat på universitet. Så som det är i många arbetarfamiljer. I själva verket är det bara några få procent av arbetarklassen unga som söker sig till högre utbildning.

Det innebär att sannolikheten för dessa ungdomar att möta någon med samma erfarenheter är minimal. Tiden på universitetet kan bli mycket ensam.

Det är just ensamheten som gör att Susanna Alakoski inte förespråkar att alla människor ska göra klassresan. Det behövs ingen universitetsutbildning för att vara intellektuell, framhåller hon.

– Det finns den kollektiva resan som hela befolkningen gjort. Den ingår vi alla i. Sen finns det den individuella resan, där man åker jojo, faktiskt och känslomässigt. Det kostar på.

Kanske priset Susanna fått betala är den ständiga smärtan i magen. Hon försöker hålla den i schack genom att äta bra och regelbundet.

Kaffe är näst intill förbjudet. I dag är ett undantag.

När kaffet är urdrucket och vi är klara med intervjun frågar hon om vår, min och fotograf Rebecka Uhlins, klassbakgrund. Hon ger råd, som god medmänniska och socialarbetare.

Telefonsamtalet för ett par timmar sedan är glömt.