Janne Rudén på väg till Västkusten Bild: Åke Ericson

En knapp vecka har gått sedan kongressen då Janne Rudén avgick som ordförande. Namnskylten på dörren är redan utbytt, där står det nu Valle Karlsson i stället för Janne Rudén, men än så länge får han sitta kvar.

– Jaså, har de bytt ut den? Det har jag inte sett, säger Janne Rudén när jag kommenterar det.

När vi träffas igen, en vecka senare, har han fått lämna rummet till den nyvalda ordföranden.

– Nu när man har det mesta digitalt var det inte så mycket papper att rensa ut, så det gick rätt fort. Jag kan sitta hemma och sortera filerna på hårddisken.

Janne Rudén går i pension den 1 juli – officiellt. Som förbundsordförande avgick han vid kongressen i april. Nu återstår några styrelseuppdrag som ska avvecklas, det sista – för en internationell federation – avslutas i höst. Sedan återstår bara ordförandeskapet i bostadsrättsföreningen.

Hur känns det?

– Jag har ju inte börjat pensionärslivet på riktigt än, så jag är bara trainee. Men än så länge känns det bra.

Han räknar upp ett antal fördelar med pensionärslivet:

– Att slippa veckopendla blir nog det skönaste. Det sliter väldigt. Sedan kommer jag för första gången på 15 år var helt ledig i juni och juli. Även om jag haft semester förr har det alltid hänt saker så att jag har behövt rycka in. Och så var det första gången på 15 år som jag kunde ta sovmorgon på första maj, eftersom jag inte skulle hålla något tal.

Nu väntar semester i Italien och lite avslutande arbete innan pensionen inleds.

Vad händer sedan?

– Nu får jag tid att göra ett antal grejer jag inte hunnit med tidigare, lite ditten och datten.

Som vad?

– Till exempel har bostadsrättsföreningen satt en badstege längst ute på stenpiren nere vid stranden. Nu har vi ett lågbudgetprojekt att lägga en spång ut till stegen med virke som flutit i land. Vi har en del kvar så vi får hoppas på några rejäla höststormar så vi får ihop resten. Det finns en del pensionärer i föreningen som håller på med sådana saker så jag ska sälla mig till dem.

Blir det några memoarer?

– Nja, det får vi se. Jag funderar på hur smart det är att börja pensionärslivet med att sätta sig och minnas allt helvete man varit med om.

Vad är det för helveten?

– Det har varit en del dramatik genom åren. A-kassesmällen 2007 som skapade väldig turbulens i medlemsleden och AMF-skandalen 2009 som satte väldig press på hela fackföreningsrörelsen. Sedan har det varit annat, vi hade en hyresgäst i en fastighet som bedrev hotellverksamhet och inte betalade hyran, vi har den så kallade Sekohärvan i Ljusdal, där en klubb fört över flera miljoner till en annan verksamhet. Det är många saker som måste hanteras och som tar tid från det fackliga arbetet.

I förra avtalsrörelsen havererade LO-samordningen, framför allt för att industriförbunden inte ville ha en låglönesatsning på samma sätt som förbunden inom 6F. I år lyckades man enas men det är fortfarande industrins normerande roll som gäller.

Hur är förhållandet till de andra förbunden?

– Bra.

Inte alltid väl?

– Jo, nu. Det är ju ingen hemlighet att vi har en annan syn på saker och ting och vi ifrågasätter industriavtalens normering. Men nu är vi samordnade inom LO och det är en oerhörd styrka.

Har du något bra skvaller från LO-styrelsen eller S-styrelsen?

– Nej du, inte än i alla fall.

När den avgående ordföranden avtackades av den nyvalda på kongressen framhölls Janne Rudéns stora intresse för förhandling.

– När det är dags att lägga varsel, ja då mår nog Janne som allra bäst, sa Valle Karlsson då.

Vid första intervjutillfället har det bara gått ett dygn sedan Seko gjort just det. Förbundet varslade om konflikt på spårtrafikavtalet, med Almega som motpart och vid andra tillfället ligger ytterligare två varsel, mot Almega, och en eventuell strejk ligger bara två dagar bort.  En förhöjd stämning anas på förbundskontoret på Hagagatan i Stockholm. Många möten bakom stängda dörrar och folk som hastar genom korridorerna. Men Janne Rudén verkar avspänd.

Hur känns det att sitta på läktaren när Seko blåser till strid mot ärkefienden?

– Det är väl den enda abstinensen jag känner, nu när det är avtalsrörelse. Det hade ju varit lättare om det inte hade legat varsel, men de kom inte som någon överraskning precis. Vi och förbunden i 6F kallas ofta arbetsmarknadens värstingar, men egentligen är det Almega som är det. De är ju inblandade i nästan alla konflikter.

Hur kommer det sig?

– Så var det inte förr, då försökte båda sidor hitta lösningar. Vi fick så klart inget gratis, men man kunde byta saker med varandra. Nu har Almega blivit väldigt politiserat och sitter fast i ideologiska frågor. För dem betyder den svenska modellen något helt annat än för alla andra.

 

Största utmaningen?

– När jag tillträdde hade Segel-projektet (ett försök till sammanslagning av Seko, Grafikerna och Elektrikerna red:s anm.) precis havererat. Då var det en del andra förbund som kände blodvittring som ledde till en del gränsdragningstvister. Det var en stor utmaning att hålla ihop förbundet då.

Lyckades ni med det?

– Tja, vi finns ju fortfarande.

Och så är det. Förbundet finns kvar men har förlorat många medlemmar. Sedan 2002, då Janne Rudén tillträdde, har man tappat en tredjedel av de aktiva medlemmarna.

Vad beror det på?

– Den stora råsopen kom 2007 då Alliansregeringen höjde avgifterna till a-kassan. Vår a-kassa blev jättedyr medan tjänstemännens blev mycket lägre. Då försvann väldigt många.

– Sedan har vi haft stora strukturella förändringar, där många som tidigare jobbade statligt och var våra medlemmar har försvunnit.

Vad ska man göra åt medlemstappet?

– Problemet är egentligen inte att rekrytera medlemmar, det är vi ganska bra på. Men vi måste bli bättre på att behålla dem. Därför är det viktigt med den lokala närvaron, att klubbarna är aktiva och synliga. Sedan kanske man borde fundera på någon slags premie till medlemmar som stannar. Nu har vi ju rabatt för nya medlemmar, men man kanske borde få något när man varit medlem i tio eller så.

Seko och Fastighets utreder ett eventuellt samgående. Är det framtiden för fackföreningsrörelsen med fler sammanslagningar?

– Personligen är jag av den åsikten. Ett större förbund ger fler medlemmar som ger ökad styrka. Det är ju det vi lever på, att vara en stark motpart till arbetsgivarna.

När vi och Fastighets började prata frågade vi om det var några andra som var intresserade. Men det var det inte. Och det krävs ju två för att dansa en hyfsad tango, så kommer någon och bjuder upp tycker jag att man ska tacka ja till den första dansen så får man se hur många till det blir sedan.

Janne Rudén är född och uppvuxen i Göteborg och det märks. När jag frågar om andra möjliga konstellationer inom LO-familjen kommer svaret omedelbart.

– Det blir la Musikerna och Byggnads – båda jobbar ju med ackord.

Vad har Seko fått ut av 6F-samarbetet?

– Vi lagt administrationen i ett gemensamt bolag, som lett till lägre kostnader än vad vi och de andra förbunden hade innan. Och så har vi kunnat investera i en ny IT-plattform, som i och för sig är både försenad och fördyrad men som kommer bli bra i framtiden. Ingen av de sakerna hade vi kunnat göra på egen hand, på så vis är det en lyckad satsning.

– När det gäller den politiska delen har vi varit ute en hel del och fått ett mycket större genomslag än vi mäktat med själva. Till exempel när det gäller Lavalfrågan, TTIP (det transatlantiska frihandelsavtal som förhandlas mellan EU och USA) och i förra avtalsrörelsen fick vi stort genomslag genom att gå ut och kräva några tiondelar högre än industrin.

Du började din fackliga karriär på 80-talet. Vilken är den största skillnaden på arbetsmarknaden då och nu?

– Det är mycket tuffare nu. När jag började jobba var det ju inte alls kravlöst, men det var ändå tillåtet att ha roligt på jobbet. Vi spelade fotboll i maskinrummet och när skiftbasen såg det stelnade han till först, men sedan började han gapskratta. Argast blev städaren, eftersom det var svarta streck över hela golvet.

– Nu är det en vinstjakt överallt som knäcker folk. Det är en jakt på minuter och folk mäts på ett helt annat sätt. Tänk om man hade haft ackordslön idag, då hade alla tjänat jättemycket.

Apropå förändringar så har Seko en gång i tiden, före Janne Rudén, varit försiktigt positiva till avregleringar och konkurrens på vissa av förbundets marknader. Logiken var att med fler arbetsgivare som konkurrerade om arbetskraften skulle lönerna höjas och villkoren förbättras.

– Det finns en viss logik i resonemanget, men det gäller bara vissa grupper. För dem som har lägst löner, och av arbetsgivarna anses vara lättast att ersätta, har det blivit tvärtom. Där har konkurrens lett till press nedåt på lönerna. De som var med då hade ju inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig den utveckling vi har haft.

Janne Rudén har ett stort idrottsintresse, framför allt hockey (Frölunda) och fotboll (Gais). Och det är något han dragit nytta av som förhandlare.

– En gång gick jag in i en förhandling och sa till motparten att nu får du det inte lätt. Jaså, varför då, frågade han och jag svarade att Frölunda förlorat. Jag blir väldigt arg då och det är bra tändvätska för en förhandling.

Hur ska en bra förhandlare vara?

– Man ska kunna kontrollera sig själv, bli förbannad vid rätt tillfälle, men motparten får gärna vara förbannad hela tiden. Sedan är det viktigt att spara på en del saker, så man lägger fram dem vid rätt tillfälle. Och så gäller det att vara saklig och ärlig, för du kan bara bluffa en gång.

Stämmer den beskrivningen in på dig själv?

– Jag tycker jag har ganska bra koll, så det stämmer rätt bra. Jag har i alla fall haft nytta av det under min karriär.

Har du några råd till din efterträdare?

– Valle har varit avtalssekreterare en kongressperiod så att ge honom goda råd är inte nödvändigt, det vore bara dumt. Eller, ett råd har jag: fortsätt vara den du är.

Vilka blir dina slutord till Sekos medlemmar?

– Det har varit en enorm förmån att ha fått förtroendet att leda förbundet i ett antal år. Det är jag väldigt tacksam för. Jag hoppas att det jag har gjort kan utgöra en bra grund för att fortsätta utveckla förbundet.

Och så ett stort tack till alla.