Ingela dansar in i LO-borgen

–Lärkurvan har varit hysterisk. Spikrakt upp, säger hon.

Ingela Edlunds tjänsterum är inte riktigt färdigt ännu så där kan vi inte göra vår intervju. Vi kikar in och upptäcker snabbt några minnessaker från Ingelas tid som brevbärare och fackligt förtroendevald på Seko. En brevbärare i trä, en 80 år gammal ordförandeklubba (som hon lånat) och skyltdockan Bodil (som Ingela hyr av en kompis) iklädd dansk brevbärarkavaj.

Pressenheten placerar oss i stället i LO:s gästvåning. Det är kyligt och ironiskt nog aningen ogästvänligt, men fotograf Pernille är nöjd med ljuset.

Huttrande berättar Ingela Edlund om sin nya arbetsplats och alla utmaningar som väntar. Åren på Seko har gett erfarenhet och kunskap, men det finns mer att lära sig. Något som Ingela Edlund uppskattar.   

Det nya handlar inte minst om LO:s arbetssätt. Att få klart för sig hur förslag blir till beslut och hur de i sin tur omvandlas till praktiska åtgärder är spännande.   

Som till exempel besluten på årets LO-kongress. I mängden av att-satser och omröstningar var det ett beslut som stack ut. Kongressen sa nej till vinst i vård, skola och omsorg. Eller egentligen ja till en non-profit-princip, icke-vinst-modell.

Beslutet innebär dock inte att sista ordet är sagt i vinstfrågan.

När LO i höst drar igång en välfärdspolitisk utredning är vinst eller inte en av de frågor som ska behandlas.

–Vad innebär beslutet egentligen? Hur ska det omsättas i konkreta krav. Vad är en non-profit-princip i Sverige?

Ingela Edlund anser att det viktiga för LO-medlemmarna är att man begränsar de oskäliga vinsterna som exempelvis försvinner ner i riskkapitalisternas fickor.

–Redan i december i år ska utredningen ha ett förslag klart till en gemensam syn på vinstuttag. Det viktiga för LO är att kvaliteten och tillgängligheten inte urholkas, samtidigt som det måste finnas utrymme för flera aktörer inom välfärdssektorn.

Ytterst handlar det om hur pengarna används, anser Ingela Edlund.

Betyder det att välfärdsutredningen kan landa i ett ja till vinster?

Ingela Edlund skrattar och säger att hon faktiskt inte vet.

Debatten om vinst i vård, skola och omsorg hänger samman med avregleringen av den offentliga sektorn. En fråga som Ingela Edlund arbetat aktivt med i många år i Seko.  

–När vi började driva den frågan under 90-talet sa vi att det som hände inom våra verksamheter, som trafik och tele, så småningom skulle beröra alla. Det var inte många som trodde oss. Men vi fick rätt.  

–Det gäller att inte ge upp om det är något man verkligen tror på, säger Ingela Edlund. Det är en viktig lärdom.  

Visserligen ligger inte välfärdsfrågorna och frågan om vinsters vara eller icke vara på Ingela Edlunds bord, men det finns en klar koppling till hennes hjärtefråga: näringspolitiken. Som också är ett av hennes ansvarsområden på LO.

Välfärd är att ha bra trygghetssystem, men också att alla har ett jobb att gå till. Ett arbete med schysta villkor. Och för att skapa dessa arbeten behövs en aktiv näringspolitik. Något LO valt bort de senaste åren.

–Jobb, jobb och jobb, det är vad det handlar om. LO:s uppgift är att lägga fram bra förslag, som kan få stöd av så många som möjligt.

De nya jobben ska ha schysta villkor – svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige som LO uttrycker det. Ingela Edlund pekar ut systemet med upphandling, offentlig och privat, som ett sätt att garantera det. Fack och arbetsgivare kan tillsammans se till att löner inte dumpas, att människor som kommer hit inte utnyttjas av skrupelfria företagare.

–I kommuner och landsting är det naturligt att använda den  fackligt politiska samverkan för att påverka. På den privata sidan måste vi samarbeta med arbetsgivare som vill ha bort den osunda konkurrensen.

När det gäller utländsk arbetskraft, som ofta stått i skottgluggen när facket talar om lönedumpning, är Ingela Edlund, som också är integrationsansvarig, noga med att individen inte får skuldbeläggas. De ska ha fackets stöd.

–Felet ligger hos de som utnyttjar människor som kommer hit för att arbeta.

LO har tagit fram ett material kallat ”Alla kan göra något” som ska användas ute på arbetsplatserna för att diskutera bland annat attityder mot människor från andra länder.

–Vi får inte släppa den frågan. Det är oerhört viktigt.  

Således gäller detatt inte ge upp. Det är något som verkar känneteckna Ingela Edlund även som privatperson. Hon är optimistisk, ser möjligheterna och tycker för det mesta att ”glaset är halvfullt”.

Optimismen är en stark drivkraft, tror hon, och den har nog alltid funnits där. Som när hon började spela blockflöjt, ville fortsätta med piano som syrran, men det bara fanns fiolplatser kvar och hon tänkte, varför inte. Senare fick hon spela piano också och lärde sig på så sätt två instrument.

Eller när hon och klasskamraterna kom till musikskolan Adolf Fredrik i centrala Stockholm från Mariaskolan på Södermalm och nog betraktades med viss skepsis. Men vad spelade det för roll? Det var ju sjunga, spela och dansa som hon ville och det var precis det som Adolf Fredrik erbjöd.

Så då var det självklart.

Det brukar stå i intervjuer med Ingela Edlund att hon utbildade sig till danspedagog, men blev brevbärare i stället. Det är sant. Men kanske inte hela sanningen.

–Jag jobbade på posten för att ha en inkomst medan jag sökte jobb som danspedagog. Efter ett tag upptäckte att jag med en fast inkomst kunde dansa själv istället och på den vägen var det, säger hon.

Intresset för musik och dans har gjort att hon lärt sig att umgås med alla typer av människor, vilket hon haft stor nytta i det fackliga arbetet, som i sin tur, ironiskt nog, gjorde det praktiskt omöjligt att fortsätta med dans och sång. Resorna kom i vägen.

–Du kan inte komma till kören och säga att av de närmaste sju veckorna kommer jag att vara på resa i sex. Det går ut över de andra. Men visst saknar jag det.

För fyra år sedan fick Ingela Edlund bröstcancer, en sjukdom som hon nu är frisk ifrån, men som för alltid förändrat hennes liv.

–Det gav mig insikten hur himla skör tillvaron kan vara.

Under hela den tid som gått har hon bloggat om cancerlandet som hon kallar det. Till att börja med för att dokumentera och slippa prata så mycket om hur hon mådde. Alla kunde ju läsa på bloggen. Att hon fortsätter beror bland annat på att hon vill berätta om vårdens villkor.

–Det är så ojämlikt. I Norrbotten finns inte en enda onkolog. Jag hade tur som bodde i Stockholm, säger hon. Så ska det inte behöva vara!

Hon har mött mycket kompetens och bra vård, men saknar samordning och effektivitet i vården. Det fattas inte alltid resurser, men det saknas något annat, lika viktigt: det goda arbetet som grund för verksamheten.

–Personalen måste få ett större inflytande över sitt arbete. På så sätt kan resurserna användas bättre.

Ingela Edlund arbetade, mer eller mindre, under större delen av sin sjukdomstid. En av de första läkarna sa till henne att fortsätta arbeta och det gjorde hon.

–Det är inte bra att bli sittande hemma. Om man har möjlighet att vara på jobbet så ska man det.

När vi ses i den sommartomma, kyliga, LO-borgen har dock Ingela Edlund semester, en rejäl avkopplande ledighet. Det är också viktigt, påpekar hon.