Hon vill skildra ett annat Sverige

Om någon av eleverna i biosalongen hyser några sådana drömmar så håller de dock tyst om dem. När ordet blir fritt är det bara lärarna som ställer frågor. Allt är över på en halvtimme.

Efteråt frågar jag henne om det var värt resan från Göteborg, där hon bor, till Uppsala.

– Om en enda därinne tog till sig av det jag sa, och vågar satsa på sin dröm, om det så är att filma, skriva eller vad som helst, så var det klart värt det, svarar hon.

Och tillägger:

– Jag vet att det hade betytt väldigt mycket för mig att få höra det i den åldern. För hennes del var det inte ens självklart att läsa vidare efter högstadiet. Men eftersom kompisarna gjorde det gjorde hon likadant.

– Jag har alltid fått uppmuntran hemifrån men det fanns ju ingen studietradition. Man skulle vara flitig och sköta sitt jobb.

Hennes mamma, med ursprung i Balkan, arbetade som städerska innan hon förtidspensionerades. Pappa, från Österrike, var byggjobbare och lastbilschaffis, innan han förtidspensionerades. Så det var ingen självklarhet att hon till och med skulle fortsätta plugga efter gymnasiet. Och att hon skulle bli filmare var ingen lågoddsare.

– Första gången jag höll i en kamera var jag 23 år, så jag kom in sent i branschen.

Men då hade hon länge fascinerats av filmens möjligheter. Dock mer skolad av MTV än Bergman och Fellini.

– Jag såg oerhört mycket på tv. Jag såg allt, även det som klassas som skit. Men det tog ganska lång tid för mig att begripa att det fanns en människa bakom filmerna, någon som tänkt ut och skapat allt detta. Jag har alltid gillat att skriva och berätta, jag såg möjligheterna och tyckte att det verkade fantastiskt.

Så småningom kom hon in på en filmutbildning på Ölands folkhögskola.

– Helt sjukt egentligen, för den tar in folk som inte har någon filmerfarenhet tidigare. Det är skitbra för då kan fler få chansen. Med min examensfilm därifrån kom jag in på filmhögskolan i Göteborg och med examensfilmen därifrån vann jag en Guldbagge.

Trots framgångarna med filmen lever hon inget Hollywoodliv.

– Det finns så många andra som ska ha pengar från filmen innan de kommer till mig.

Ibland, när hon får något stipendium, kan hon ta ut lön och då försöker hon sprida ut pengarna så mycket som möjligt. Hon bor med sin sambo, som är filmens fotograf, i Bergsjön i Göteborg, längst ut på spårvagnslinjen.

– Vi försöker båda få den andra att skaffa ett välbetalt jobb. Du som är så smart borde ju bli läkare, och så där. Men vi vill ju bara hålla på med film.

Nu hoppas hon att det ska bli lättare att ordna pengar till nästa film.

– I alla fall så jag kan ta ut lön under tiden.

Autenticitet, dokumentär känsla, äkthet, realism är ord som används för att beskriva hennes film. Ord hon själv använder, och som är oerhört viktiga för henne.

– Den dokumentära känslan är viktig för trovärdigheten. Jag är livrädd att det ska se ut som en klichébild av arbetarklassen. Något man sett och försöker härma.

Därför använder hon nästan bara amatörskådespelare. Och de har fått bidra med sina egna liv till rollerna. Läkaren är läkare på riktigt. De arbetslösa som hos jobbcoachen berättar om hur de blev av med jobbet berättar sin egen historia, den lokala fackrepresentanten är det i verkligheten och så vidare.

– Det var bara så jag kunde få de här erfarenheterna. Om fler utbildade skådespelare haft den här bakgrunden hade jag gärna prövat den vägen också.

När hon började filma fanns inget manus utan bara en idé i hennes huvud. Hon visste vad hon ville skildra. Ett annat Sverige, arbetarklass, invandrare på landsbygden, ett litet samhälle beroende av en arbetsgivare och den sårbarhet det skapar.

– Jag är så djävla trött på att invandrare i film alltid ska bo i förort och alltid vara i konflikt med svenskar. Jag vill visa att det finns mycket mer än så, att Sverige är annorlunda nu.

Men hon irriterar sig också på hur kvinnor och män skildras, alla förväntningar på hur en tjej ska vara och bete sig. Något hon vänder på i sin film. Huvudpersonen Raša beskriver hon som en Rocky på den skånska landsbygden. Men i stället för att slåss i ringen tar hon fajten mot samhället.

– Hon är en muslimsk tjej utan slöja som super till på sin 20-årsdag och inte tar skit från någon.

Även mansrollen vänder hon på. Som exempel nämner hon fackklubbsordföranden som inte riktigt lever upp till förväntningarna på hur en sådan ska vara.

– Och pappan, familjefadern, som ska vara den starke men inte klarar det, utan sköter om hemmet när dottern försörjer dem.

I filmen framstår alla människor som relativt godhjärtade. Alla vill sina medmänniskor väl, om än på ett lite tafatt sätt. Vd:n som säger upp folk gör det inte för att vara taskig och det märks att hon tycker det är jobbigt, liksom läkaren som inte sjukskriver pappan, eller jobbcoachen som tvingar de arbetslösa att spela rollspel och skaffa sig hobbyer. I stället är det systemet som tvingar dem till dessa handlingar.

– Mitt mål är att skildra människan i systemet. Det är tråkigt med de goda mot de onda. Det ökar inte förståelsen mellan människor. Jag är själv väldigt lättrörd och ser till slut alltid någon detalj, något sårbart hos en människa som jag först tyckte var för djävlig.

Gabriela Pichler har höga ambitioner och har sagt att hon vill förändra världen.

– Att göra film är mitt sätt att försöka förändra det som känns fel. Samhället i dag är så individbaserat, medan solidariteten och det kollektiva har blivit o-coolt. Jag sörjer det.

– Därför är det viktigt att bli medveten om att samhället inte är som det måste vara utan som det blivit på grund av politiska beslut. Och jag är inte nöjd med det samhälle vi lever i i dag.

Även om hon sörjer kollektivets o-coolhet så får även facket sin släng av sleven i filmen. Den lokala företrädaren är tafatt och hjälplös och blir själv uppsagd. När två ombudsmän kommer för att förhandla tänker de anställda att allt ska bli bra, men inget händer. Hon berättar att när hon började med researchen för filmen hörde hon massor om varsel och uppsägningar.

– Folk var oroliga men ingen blev förbannad. Jämför med Frankrike, där slänger de tomater på de ansvarigas trapp. Jag pratade med en på facket och hans förklaring var att så gör vi inte i Sverige, vi tar det vid förhandlingsbordet, och han var jättestolt. Men alla de som inte förhandlar utan är beroende av resultatet, hur mår de, vad händer med deras frustration?

När hon själv började jobba, på en kakfabrik, var det inte aktuellt för henne att gå med i facket.

– Inte en chans att jag skulle gå med. Betala, hur mycket sa du? Oh, my god, det kan ju jag leva gott på själv. Nästan ingen annan gick med heller. Men det är synd, för det kollektiva är ju så bra.