Han ger de asylsökande en röst

Som advokat ska Viktor Banke vara tillgänglig, men det finns en gräns. Det händer att någon mejlar ena dagen och ringer upp dagen därpå för att han inte svarat på mejlet omedelbart. Det tycker han – ibland – är tröttande.

– Ofta är det inte så bråttom. Förutom när det är dagis förstås. Är det dolt nummer svarar jag direkt, även när jag är ledig. Det är i regel polisen och då är det brådskande.

Han har svårt att göra sig helt fri från jobbet och tycker att han borde bli bättre på det. Viktor Banke är brottmålsadvokat, men har fått alltfler uppdrag som offentligt biträde åt asylsökande sedan hösten 2015. Då kom många flyktingar till Sverige från länder som Syrien, Afghanistan och Somalia.

Viktor Banke blev, sin vana trogen, snabbt djupt engagerad i enskilda fall, och i det som hände på politisk nivå. Han gav sig in i debatten om svensk asylpolitik, och gjorde sig ett namn på framför Twitter.

Sekotidningen träffar honom på en lunchrestaurang ett stenkast från det nya kontoret. Han och några kolleger har öppnat eget, det var inflyttning 1 september och skylten har ännu inte kommit upp.

– Vill du har bestick eller klarar du de där, frågar han och pekar på ätpinnarna på bordet. Jag har aldrig fått till det med pinnarna, det är något med händerna.

Kniv och gaffel går bra till lax teryaki och ris. Vi dricker vatten till maten och Viktor Banke tar smågodis ur en skål till efterrätt.

Han älskar sitt jobb, försvarsadvokaten. Har alltid drömt om det, kallades försvarsadvokaten av sina kompisar redan som barn.

– Jag vet inte varifrån det kommer, men jag vet att det funnits med mig länge. Nu är jag där och det passar mig så otroligt bra.

Kanske är det ett personlighetsdrag, funderar han, att vilja stå på den enskildes sida, ta parti, argumentera, så tvivel, hitta de förmildrande omständigheterna och granska bevis.

Något som han också fick utlopp för när han bestämde sig för att skriva en bok om det som hände hösten 2015 och vad som kom därefter.

I boken, som fått titeln ”Andrum” – ett ord som förekom flitigt bland politiker år 2015 för att förklara varför Sverige satte stopp för de asylsökande – och som kom i somras, förklarar Viktor Banke varför han är kritisk till den svenska asylpolitiken.

Boken är ett personligt och samtidigt faktabaserat (och välskrivet) dokument över de människor som påverkades mest av skiftet i asylpolitiken 2015–2016. Det vill säga, de som sökte (och söker) asyl och som, om de får stanna, har små chanser att få permanenta uppehållstillstånd och/eller få hit sina nära och kära.

Känslorna för de människor han mötte blev till sist så starka att han tvingade sig själv att ta ett par steg bakåt och försöka få distans. Han blev, och är fortfarande starkt kritisk till effekterna av den politik som följde det som kom att kallas flyktingkrisen.

Viktor Banke berättar i boken om enskilda människoöden, om resor han gjorde i

Europa hösten 2015 för att se med egna ögon, samt om de politiska beslut som lett till att Sverige blivit ett av de minst generösa länderna i Europa. Om beslut som införande av gräns- och id-kontroller och ett nytt regelverk för asylsökande.

Många blev förvånade över det som beskrivits som en plötslig politisk omsvängning, från statsminister Stefan Löfvens uttalande om att inga murar skulle byggas i Europa, till att regeringen beslutade sig för att göra just detta i form av gräns- och id-kontroller samt förändringar i asylpolitiken.

Vad var det som hände?

– Det kom många asylsökande på kort tid. Migrationsverkets chef Anders Danielsson uttryckte det som att den turkiska gränsen gick vid Öresund. Prognoserna över hur många som förväntades komma, slog fel.

Att politiken svängde var därför inte förvånande, menar Viktor Banke. Sverige är, som han beskriver det, ett mycket socialdemokratiskt land med ett mottagande i världsklass, och våra politiker – och myndigheter – ville att det ska förbli så.

Det innebär en avvägning där slutsatsen blir: hellre ta emot ett mindre antal asylsökande på ett värdigt sätt, än att ta emot många och därmed riskera att människor far illa. När det kommer ”för många” klarar inte myndigheterna att leverera ett bra, kvalitativt mot- tagande och då är det bättre att sätta stopp.

– Det var samma budskap som socialdemokraterna hade redan 1938, hellre ett bra mottagande för få, än ett dåligt för många.

Viktor Banke redogör i sin bok för hur den S-ledda koalitionsregeringen i slutet av 1930-talet formulerade dåtidens flyktingpolitik, med ord om att värna Sveriges vitala intressen i relation till humanitära hänsyn.

– Partiet har dels en tradition av att visa solidaritet med utsatta och förföljda, dels en önskan om att skydda den inhemska arbetsmarknaden. Det har inget, tror jag, med Sverigedemokraterna att göra. Det är en inbyggd paradox.

Hur politikerna skulle ha gjort istället hösten 2015 har Viktor Banke inget svar på. Det han är mest kritisk till, och som stör honom, är att politiken drabbar de som redan kommit, och kommer till Sverige.

Han möter dagligen asylsökande som fasar för att åka tillbaka till ett land där de fruktar för sina liv, han hör barn berätta vad de varit med om, ibland helt ensamma på långa farofyllda resor. Han jämför med sin egen sons liv och tycker att dessa barn har samma rätt till trygghet. De som får stanna borde få veta att det är för gott, inte bara för ett par år i taget.

– Vi stängde gränsen i januari 2016, den som inte hade id-kort kunde inte komma in i landet. Det var politikens mål och det uppnåddes.

– När den nya lagen om tillfälliga uppehållstillstånd och begränsad anhöriginvandring antogs sommaren 2016, borde riksdagen ha stannat upp och funderat över om den var nödvändig. Antalet människor som kom hit hade redan minskat drastiskt.

Viktor Banke vill öka kunskapen om hur asylpolitiken ser ut i praktiken, men tycker att det är svårt att nå ut. Särskilt svårt är det på sociala medier, som Twitter.

– Det är självdestruktivt att hålla på, ändå gör jag det. Jag har, hittills, klarat mig från de värsta angreppen. Många andra debattörer har drabbats hårdare, säger han.

Han önskar också ett större engagemang från beslutsfattare och samhällsplanerare när det gäller att bryta segregationen, i skolor, på arbetsplatser och i bostadsområden.

– Det krävs mod att fatta beslut som kanske inte är omedelbart populära. Jag tror det är helt nödvändigt att människor med olika bakgrund möts på ett naturligt sätt, i vardagen. Så kan vi minska misstron mellan olika grupper och hålla ihop samhället.

Han reser sig plötsligt upp från lunchbordet och deklarerar att det är dags att bryta upp, ett nytt förhör väntar i polishuset och han måste förbereda sig. Rocken har han aldrig tagit av så det blir bara ett hejdå, vi hörs, så försvinner han ut genom dörren.