Självporträtt Max Gustafson Bild:

Max Gustafson älskar att teckna och har alltid gjort det. Men det var inte alltid han höll sig till papper.

– På lektionerna satt jag jämt och klottrade på bänken. Det var en lärare som sa till mig hela tiden och jag försökte låta bli men det gick inte. Till slut tejpade han fast ett stort papper på bänken som jag fick rita på.

Förebilderna var Bamse och Katten Gustaf.

– Sedan, på mellanstadiet, blev det lite mer av sjuk humor och slag under bältet. Och när jag tecknade egna serier märkte jag att kom­pisarna skrattade när de läste. Så jag fick be­kräftelse på det jag gjorde.

Men han har inte helt lämnat barndomens förebilder. Katten Gustaf är fortfarande när­varande i form av ett litet gosedjur som sitter på lampan i hans ateljé, och får en hyllning i så gott som varje figur som Max Gustafson ritar. Det handlar om de halvslutna ögonen som ger ett både trött och lite nonchalant ut­tryck till figurerna.

Han är född, uppvuxen och har levt hela sitt snart 40­-åriga liv på Hisingen i Göteborg. Och politiken var ständigt närvarande un­der barndomen.

– Jag är uppvuxen i en väldigt politisk fa­milj, med vänsteråsikter. Men jag har aldrig haft krav på mig att tänka på ett visst sätt utan jag har tagit till mig deras sätt att alltid reagera på orättvisor.

Föräldrarna var R:are, alltså medlemmar i Kommunistiska förbundet marxist­leni­nisterna (revolutionärerna), som var starka i Göteborg på 70­ och 80­-talen.

– Det finns en bild av R:are som väldigt sekteristiska och slutna. Men jag upplevde mina föräldrar och dem de umgicks med som väldigt öppna och tillåtande. Sedan kan man

ju tänka att proletariatets diktatur kanske inte är det bästa.

– Jag är själv inte så radikal även om jag nog är mer politiskt intresserad än vad de var. De var aktivister medan jag hellre sitter och snackar politik.

Är inte dina teckningar en form av politisk aktivism?

– Vet du, i mina värsta stunder så tänker jag att det inte betyder någonting det jag gör. Men så märker jag att folk pratar om det och delar mina teckningar i sociala medier, och då inser jag att jag kanske uttolkar något ur samtiden som är relevant.

Och delad och pratad om blir han. Ibland då verkligheten kommer ikapp hans teck­ningar. Som den han gjorde 2013, till Vän­sterpartiets tidning Rött, från ett skatteflyk­tingläger på Caymanöarna. Där en tv­-reporter rapporterar om ”hundratals desperata risk­ kapitalister som samlats här på ykt undan hemländernas omänskliga krav på funge­rande vård, skola och omsorg”. I bakgrun­den sitter vattenkammade män på en strand och äter hummer och dricker champagne.

– Den fick ju ny aktualitet när Panamaläck­an kom. För mig handlar det om att vi måste debattera rätt saker. Jag är så irriterad på att man bara diskuterar hur mycket invandring­en kostar, och inte det här.

Även om de flesta reaktionerna på det han gör är positiva har han blivit utsatt både för hat och censur.

Han har bland annat blivit sparkad från Unionens medlemstidning Kollega, efter att den bytt chefredaktör. Då fick han helt plötsligt inte göra några politiska teckningar längre. Det började med att han levererade en SD­-kritisk bild.

– Chefredaktören ringde upp och sa att jag inte fick göra något politiskt. Men om man inte får vara politisk i en fackförbundstid­ning, var ska man då vara det? Där, om nå­ gonstans, borde man kunna kritisera politik som är rent fackfientlig.

Efter att ha levererat några teckningar som han beskriver som väldigt ytliga och som han inte kunde stå för blev det stopp på grund av ”samarbetssvårigheter”.

– Även om det var mitt bäst betalda jobb så var det lika bra, för jag ville inte ha något mer med dem att göra.

Föga förvånande är det när Max Gustafson driver med SD och deras politik som de nega­tiva kommentarerna kommer. Men han är för­vånad över hur pass lite hat han utsätts för.

– Lite påhopp får jag ju, men jag har nog fel kön och fel hudfärg för att bli riktigt hatad. Om man jämför med till exempel kvinnliga kolleger som varje dag får motta sexuella hot och sånt, så är det väldigt lite.

Det han får är han rätt bra på att skaka av sig, säger han.

Det visar sig också att satir inte alltid är så lätt att förstå. Som när han gjorde en teckning som drev med SD­-retoriken att ”det får man ju inte säga i det här landet” och en lokal SD­-avdelning la upp den på sin hemsida.

– Jag fick ett mejl från ordföranden där som sa att ”vi för samma kamp”. Då tyckte jag lite synd om honom.

Eller som när han kände sig tvingad att skriva en kommentar till sin mest delade bild, med 3,7 miljoner visningar, som han kallar ”svensk kultur”. På bilden syns två blonda män med armarna om två thailändska kvin­nor var. I bakgrunden syns några thailändska män som frågar sig vad man har för kvinno­syn i Sverige egentligen och kommer fram till att det ligger i kulturen.

– Det var en reaktion på allt snack om ” flyk­tingars kultur”, att alla är likadana som de enskilda idioterna bara för att de kommer från samma land. Det verkar som det gick hem eftersom så många delade den, det kan­ske var en aha­-upplevelse för många att även svenskar kan ha ”konstig” kultur.

Men bilden uppskattades inte av alla. Någ­ra hakade upp sig och trodde att han kriti­serade thailändska kvinnor och att bilden var rasistisk.

– Det var en som skrev att han kontaktat alla tidningar och en massa politiker och ”nu har du dragit ditt sista penndrag”. Då kände jag mig tvungen att kommentera bilden och förklara, men det gick inte fram.

 

Han tycker att det är problematiskt att åsiktssverige blivit så polariserat. I sociala medier lever folk i små åsiktbubblor där de bara får sin egen övertygelse struken med­hårs.

– Det vore roligt att inte bara predika för min egen församling. Till exempel göra något för magasinet Neo (ett borgerligt samhälls­magasin, reds anm). Då skulle jag bli tvungen att vända och vrida på mina egna argument, säger han och tillägger:

– Så om någon på Neo läser det här kan ni väl höra av er.

Han har också gett ut fyra serieböcker: Doglas, om en cynisk ung göteborgare, Samir, om en annan ung cynisk göteborgare som blev två album, och senast Det rånade folket.

Titeln är en parafras på Fredrik Reinfeldts bok Det sovande folket, som den förre mode­ratledaren skrev i sin ungdom, och handlar om ett folk som är så förlamat av samhällets omsorger att de dör välfärdsdöden.

 

Max Gustafsons svar blev alltså Det rånade folket som sammanfattar åtta år av Allians­styre med nedmonterad välfärd, bortslum­pad vård, skola och omsorg, där riskkapita­listerna skor sig på skattebetalarnas bekost­nad och där miljön får underordna sig den ekonomiska tillväxten.

– Det blev tydligt vilken deppig djävel jag är. När man ser teckningarna en och en är det inte så tydligt, men när jag läste dem i ett sträck såg jag att det är världens undergång jag har tecknat.

Är det bättre nu efter regeringsskiftet?

– Det går lite grann åt rätt håll, men jag skulle vilja se en tydligare ideologisk inrikt­ning. Att man börjar prata om visioner för samhället igen. Vi skulle behöva en Bernie Sanders i Sverige – men utan hans vapen­lagar.

 

Max Erik Gustafson

Född 1977.

Yrke Satirtecknare. Syns bland annat i Sekotidningen, ETC, Kommunal Ekonomi, Rött. Har också publicerats i Aftonbladet, City, GP och Akademikern.

Bor På Hisingen i Göteborg.