”Det sociala livet tar ju stryk”

När Anna Malm pluggade marknadsföring i Malmö jobbade hon extra som tågvärd på Pågatågen. Efter examen blev det heltidsjobb. Samtidigt kände hon att hon ville göra något för andra och sökte efter någon ideell organisation att engagera sig i.

– Jag kollade noga men det var svårt för det känns som att mycket av pengarna försvinner till fel saker i många organisationer.

Genom en kollega på tågen fick hon upp ögonen för Stop India. En organisation som kämpar för att avskaffa människohandel och stärka kvinnors och barns rättigheter i samhället.

Med fara för sina liv går kvinnorna från Stop India in på bordellerna i New Delhis Red light district och hämtar de unga flickorna, som sålts som sexslavar. De tas med till polisen, där man gör en anmälan mot människohandlarna, och får sedan följa med till organisationens familjehem. Där får de träffa läkare och psykolog och gå igenom ett krisprogram.

– I början är de i något slags chocktillstånd, många vill tillbaka till bordellerna för det är det enda de känner till. Och de kan vara väldigt unga, en del är bara 12, 13 år. När de blivit bättre får de vara med de andra flickorna. De som är yngre sätts i skola medan de som är över 18 får lära sig ett yrke med målet att de ska bli oberoende.

Anna kollade upp organisationen noga innan hon kom fram till att det var den rätta. Det var flera saker som tilltalade henne.

– Alla pengar går rakt in i verksamheten för det första. Sedan gillar jag att flickorna får stanna så länge de vill på familjehemmet. På andra ställen är det tidsbegränsat och de blir utslängda vare sig de är redo eller inte. Många gånger är det tjejernas egna föräldrar som sålt dem, så de har ju ingenstans att ta vägen.

Anna Malm arbetade som tågvärd fram till december förra året, då hon blev uppsagd under tråkiga omständigheter. Det började med att hon blev hotad av ett gäng på tåget.

– Man tänker ju alltid att det är ungdomsgäng som håller på och bråkar. Men de här var mellan 40 och 45. Jättefulla! De började trakassera ett par i 20-årsåldern och jag gick emellan för att försöka avstyra.

– Men då vände de sig mot mig i stället. De drog i mig och viftade framför ansiktet och sa att jag skulle passa mig. Det var väldigt obehagligt och ingenting jag vill vara med om igen.

Hon fick hjälp från företagshälsovården och fick träffa en psykolog. Men hon kände sig inte trygg och bad då att bli omplacerad. Arbetsgivaren Arriva menade dock att det inte fanns några andra tjänster så hon blev uppsagd.

– Men nu känns det bättre, jag går inte omkring och är rädd. Så det var rätt beslut att ta.

Nu söker hon jobb, helst inom marknadsföring. Hon och sambon funderar på att flytta till Göteborg där möjligheterna att få jobb är större. Marknadsföringsexamen har hon hur som helst nytta av.

– Många tycker att marknadsföring bara är att pracka på folk saker de inte behöver. Men det beror ju helt på vad man gör marknadsföring för. Jag känner att jag vill göra skillnad, förändra – så därför valde jag Stop India.

– Många känner att de vill göra något för att hjälpa andra men kan tycka att det är svårt att veta hur. Men det enklaste är att använda sina yrkeskunskaper. Är du advokat, erbjud juridisk hjälp, är du säljare, hjälp till att värva medlemmar och så vidare.

Hon säger också att det inte krävs så mycket, men om man tittar på vad hon själv har gjort så lever hon inte som hon lär. Under förra året arbetade hon heltid på Pågatågen och lade sedan lika mycket tid på Stop India. Sammanlagt två heltidsjobb alltså. Frågan är om det är värt det?

– O ja, det är värt varenda timme. Men det sociala livet tar ju stryk. Som tur är har jag förstående vänner. Och träningen förstås, den har rykt det senaste året. Men jag fick min belöning när jag åkte till Indien i höstas. Där fick jag höra hur mycket de uppskattade det jag gjort för dem, det kändes fantastiskt.

Hennes engagemang började med att hon skulle göra en mindre marknadsplan för Stop India i Sverige. Det fanns till exempel ingen hemsida, det var bara ordföranden i Sverige som var ute på gymnasieskolor och informerade.

– Men så blev jag så engagerad, så marknadsplanen växte rejält. Sedan, när den var klar, blev jag rädd att den bara skulle bli liggande så då såg jag till att genomföra planerna också.

Det har bland annat inneburit att ragga folk som ställer upp gratis. Hon har fixat en svensk hemsida tillsammans med en programmerare, hon har tagit fram en logga med hjälp av en formgivare och hon var med och organiserade en välgörenhetskväll som drog in närmare 30 000 kronor.

Att värva fler medlemmar, fixa till den engelska hemsidan och att via den svenska hemsidan börja med försäljning av smycken, smyckeskrin och annat som flickorna i Indien tillverkar, står nu på dagordningen.

I dagsläget är organisationens finansiering ett problem. Man är beroende av donationer, vilka inte kommer med tillräcklig regelbundenhet. Målet är att upprätta en fond som ska generera tillräcklig avkastning för att driva familjehemmet, finansiera fritagningarna och hjälpprogrammen för de befriade flickorna.

I höstas åkte hon och sambon till Indien för att besöka familjehemmet och träffa dem som arbetar för Stop India.

– Det överträffade verkligen alla förväntningar.

Hon berättar med stor värme om Roma Debabrata, Stop Indias grundare. Hur hon utstrålar total godhet och skänker värme till alla som kommer i hennes närhet.

– Alla flickor som bor på familjehemmet säger mamma till henne. Och hon är verkligen som deras mamma. De käftar emot som vilka tonårsdöttrar som helst, men med mycket kärlek.

Roma, som är professor vid universitetet i New Delhi, och hennes pensionerade man, lägger alla sina pengar på organisationen och bor själva på familjehemmet.

– Det var fantastiskt att träffa henne. Och Rinku, en av hennes ”döttrar”, som ska ta över organisationen nu när Roma börjar bli för gammal. Det är Rinku som sköter fritagningarna nu och jag beundrar verkligen henne, säger Anna Malm.

– Hon är så modig, fortsätter hon. Jag frågade henne om hon inte var rädd när hon går in och fritar flickorna. Men hon svarade att när hon får se hur flickorna utvecklas och får ett eget liv så är det värt allting.

Men det är ett riskfyllt uppdrag. Bordellägarna har betalat mycket pengar för flickorna, som för dem är en investering. Så när Stop India fritar flickorna anser de att de blir bestulna på sin egendom.

– Roma har blivit hotad väldigt många gånger. Vid en fritagning fick hon en giftspruta i armen. Hon överlevde men fick ligga på sjukhus jättelänge.

Anna Malm vill gärna åka tillbaka till Indien och stanna längre än de nio dagar hon var där i höstas.

– Det vore roligt att stanna länge och arbeta på plats. Bland annat skulle jag vilja skriva en bok om Roma, för hon är så oerhört fascinerande.

– Men då kommer träningen att ryka helt, tillägger hon med ett skratt.