”Det finns ljuspunkter, men de är få”

De senaste 30 åren har arbetstagarnas rättigheter urholkats allt mer. Otryggheten har ökat, liksom arbetsgivarnas övervakning och kontroll. Många är rädda för att kritisera sin arbetsgivare, trots att de har rätt att göra det.

Det finns ljuspunkter, men de är få, anser Annett Olofsson.

– Vi har en rödgrön regering, ja, men det parlamentariska läget är svårt.

När Annett Olofsson blickar tillbaka på sina 28 år på LO-TCO Rättsskydd ser hon nästan bara försämringar.  Arbetsdomstolens (AD) utslag har varit bidragande. AD:s praxis har haft en tendens att gå arbetsgivarna till mötes.

– Det betyder inte att vi ska ge upp. Tvärt- om måste vi fortsätta att driva ärenden för att få ny praxis.

Hennes erfarenhet är att arbetsgivarna är väldigt påhittiga när det gäller att hitta kryp- hål i lagstiftningen. Den fackliga sidan måste bli lika uppfinningsrik, tycker hon.

Något som hon gärna bidrar till.

Hur håller du geisten uppe när det ser så mörkt ut?

– Jag blir arg och försöker se motgången som en utmaning.

Vad gör du då?

– Ilska är bra inspiration för att argumentera. Om jag sätter något på pränt brukar jag sova på saken och läsa igenom det dagen efter. Numer ändrar jag väldigt lite. Jag har ett filter som fungerar även när jag är arg. Jag låter även kolleger läsa.

Annett Olofsson tycker att LO-TCO Rättsskydd är en trevlig arbetsplats, kollegial, med stark sammanhållning. Arbetet är självständigt, var och en driver sina ärenden, men det finns alltid någon att bolla med och få stöd av. Annett visste redan som tonåring att hon ville bli jurist. Hemma i Falun planerade hon sin framtid i yrket och var övertygad om att det var ett kul yrke.

– Tur att det är så roligt, för jag hade inte en aning om vad det innebar. Ingen i familjen var jurist, mamma var kontorist och pappa järnhandelsbiträde, säger hon.

Efter grundutbildning fick hon sitta ting. I slutet av tingsmeriteringen var jobbet självständigt och hon fick hela tiden mer ansvar.

Nästa steg i karriären var som fiskalassistent på Svea hovrätt. Men det blev en besvikelse. Jobbet var för styrt och inrutat. 1988 såg hon en annons från LO-förbundens Rättsskydd, som det hette då, och hon sökte.

Hon har trivts varje dag sedan dess.

Det allra bästa med jobbet som processjurist är att vara i domstolen, tycker Annett Olofsson. Hon uttrycker det som att det är ”pricken över i”. Det är höjdpunkten efter ett långt förberedelsearbete, tillsammans med det förbund som hon ska företräda.

Hon tror att det kanske är uppträdandet i domstolen som ger en alldeles särskild tillfredsställelse.

– Det är ett formaliserat sammanträde där jag får argumentera för förbundets sak. Jag vet att jag hjälper någon som behöver bli företrädd. På Rättsskyddet arbetar vi på förbundens uppdrag, och våra mål berör alltid en eller flera medlemmar.

En annan fördel med jobbet är att det alltid finns ett avslut. När domstolen sagt sitt är det dags att gå vidare.

– Det vore roligt att få ha ett mål i EU- domstolen.

Vid flera tillfällen har hon försökt få AD att begära ett yttrande från EU-domstolen, men AD har ännu inte nappat, säger hon.

Kanske det kan bli så med det ärende hon driver just nu tillsammans med en kollega. Det handlar om diskriminering på grund av nationalitet, en fråga som faller inom EU- rätten. Byggnads anser att ett företag med avtal betalat fel lön till en grupp irländska betongarbetare.

Diskrimineringsfrågor är för övrigt det område där Annett Olofsson sett en ljusning för arbetstagarna. Facken har förstått att det är deras uppgift att driva diskrimineringsfallen. Och det beror, tror hon, på att kunskapen om problemen har ökat.

På flera andra områden ser det dock betydligt mörkare ut. Annett Olofsson pekar ut anställdas yttrandefrihet och kritikrätt som viktigast att stärka. Ur demokratisynpunkt. Det är en fråga som berör hela samhället.

– Det är inget tryck i frågan, tyvärr. Istället breder rädslan ut sig både hos privatanställda och personal i offentlig sektor. Trots att de senares rätt att kritisera och yttra sig i media är grundlagsskyddad.

– Ju fler som vågar tala öppet, desto kraft- fullare blir det ju. Ju fler som är tysta, de- sto mer ger vi efter för dem som inte vill ha öppenhet.

Rättsskyddet har haft få fall om yttrandefrihet under senare år. Ett av de senaste fallen var en undersköterska på Södertälje sjukhus. Han blev omplacerad för att han berättat i media om rasistiska uttalanden på en avdelning.

– Det tyckte AD konstigt nog var okej.

Annett Olofsson återkommer till Arbetsdomstolens praxis och hur den många gånger bidragit till att försämra situationen för arbetstagarna. Hon har ett antal exempel och tycker att vissa frågor är mer upprörande än andra.

Hon får fortfarande upp adrenalinet när hon tänker på ett ärende som Transport drev och som handlade om alkoholtester.

En renhållningsbolag hade ett avtal om alkolås i bilarna. Företaget ville inte följa det för att det blev för dyrt. Istället satte de upp alkoskåp i ett allmänt utrymme där alla kunde se när en förare blåste.

– AD gav arbetsgivaren rätt. Domstolen ansåg inte att det var särskilt integritets- kränkande. Här behövs lagstiftning som kan skydda den enskilde.

Hittills har alla förslag på lagstiftning om den personliga integriteten stannat i byrålådan. Det kan bli en ny bestämmelse som

gör det förbjudet för arbetsgivare att begära utdrag ur belastningsregistret utan lag- stöd. Men det är oklart när det kommer till riksdagen.

Annett Olofsson och LO:s tidigare chefs- ekonom Dan Andersson har lagt fram ett för- slag på hur en lagstiftning skulle kunna se ut.

– Drogtester och andra kontrollåtgärder kunde, som i offentlig sektor, vara tillåtna för vissa typer av arbete som har med allmän ordning och säkerhet att göra. I andra fall ska drogtester och andra kontrollåtgärder vara förbjudna om det inte finns centrala kollektivavtal som tillåter sådana åtgärder. Då blir det möjligt att branschanpassa reglerna, och arbetstagarna skyddas.

Som det är nu är arbetsgivarnas rätt till övervakning och kontroll nästan oinskränkt, med undantag för reglerna i personuppgiftslagen.

Ett annat område där arbetstagarnas situation är utsatt gäller frågan om arbetsbrist. Arbetsgivaren äger frågan, kan man säga. Ett par domar från Arbetsdomstolen under de senaste åren har begränsat betydelsen av principen ”först in, sist ut”, enligt Annett Olofsson.

När ett företag med flera driftsenheter lägger ner en av dem, anser AD att arbetsgivaren fritt kan omplacera de övertaliga. Utan hänsyn till turordning och anställningsår.

– Det här har inte prövats förrän på senare tid. Utslaget är nedslående eftersom det minskar tryggheten ytterligare, säger Annett Olofsson.