Dags för en rejäl skattehöjning

Daniel Suhonen har en svada som får en säljare på Kiviks marknad att framstå som lite eftertänksam. När fotografen ska ta porträttbild på honom lägger han upp sitt bästa bilskojarleende, pekar mot kameran och utbrister:

– Och det är därför som just du behöver en rejäl skattehöjning!

Det intensiva engagemang han visar upp kommer väl till pass när han reser land och rike runt, med två avstickare till grannriket Norge bara den senaste veckan, för att föreläsa och debattera.

Han är chef för det fackliga idéinstitutet Katalys, som finansieras av förbunden inom 6 F. Och han har sedan tidigare en väl förankrad plats inom arbetarrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Han har suttit i komunfullmäktige i Stockholm.

– Men jag tröttnade på det interna käbblet och att vara röstboskap åt Annika Billström. Då var det bättre att vara debattör och journalist så jag kan säga vad jag vill.

Han har sedan dess jobbat på ABF, varit chefredaktör på SSU:s tidning Tvärdrag och på den socialdemokratiska idé- och debatttidskriften Tiden.

Katalys har funnits i snart ett år och han är själv imponerad av det genomslag man har haft.

– På mindre än ett år har vi fått in fyra artiklar på DN Debatt, och det är inte lätt. Vår senaste rapport, där vi vill höja skatterna med 266 miljarder har mötts med intresse till och med från Dagens Industri. Dessutom har Konjunkturinstitutet bjudit in oss för att presentera vårt skatteförslag för deras ledningsgrupp.

Katalys har under året gett ut fem rapporter, två om vinster i välfärden, en om arbetsmarknadspolitik, en om skolan och den senaste, där de föreslår ett helt nytt skattesystem.

I korta drag går det ut på att skatterna höjs med totalt 266 miljarder kronor för att återskapa det välfärdssamhälle Sverige en gång var. Det skulle innebära ett skatteuttag på drygt 50 procent av BNP.

– Det är samma nivå som under Göran Perssons tid. Det är bara tio år sedan, men nu betraktas ett sådant förslag som vänsterextremism.

Mellan Katalys förslag om att höja skatten med 266 miljarder och Stefan Löfvens löfte om att inte ens ta tillbaka Alliansens femte jobbskatteavdrag vid en valvinst, är det ganska långt.

– Vi har definierat vårt uppdrag som att vi ska vrida mitten vänsterut. Att normalisera det som idag betraktas som vänsterextremt.

Till Katalys kom han alltså från posten som chefredaktör för Tiden. Dit värvades han av Håkan Juholt under dennes korta tid som partiledare.

– Ja, jag började under Juholts ledning och slutade under nuvarande ledning, beskriver han lakoniskt relationen till det socialdemokratiska partiet som han dock är trogen.

Förhållande till Sveavägen 68, sossarnas partihögkvarter, menar han präglas av ömsesidig kärleksfull kritik.

– Det är klart att Löfven inte kan gå till val på skattehöjningar på 266 miljarder, det fattar ju jag också. Men jag tycker partiet kan ha lite mer självförtroende och känna av tidsandan – ja, forma tidsandan och opinionsbilda mer. Alla opinionsundersökningar visar att folk är trötta på skattesänkningar och nedmontering av välfärden.

– Jag tror att de röd-gröna kommer vinna nästa val men jag är rädd att man gör det utan ett tillräckligt starkt förändringsmandat. Man är för rädd att stöta sig med medelklassen. Men jag tror på att mobilisera på den ilska som finns, istället för att triangulera och försöka lägga sig så nära mitten som möjligt.

Triangulering i politisk mening är att inta en ståndpunkt mitt emellan sin egen, kanske impopulära, och motståndarens. Till exempel att vara emot ett femte jobbskatteavdrag men ändå lova att inte höja skatten om man kommer till makten.

Eller som Daniel Suhonen uttrycker det:

– Om Alliansen är pyttipanna så vill sossarna vara en lite bättre pyttipanna: Nu med tio procent mer oxkött!

I en tidigare rapport från Katalys tog man sig an den svenska skolan. Och Daniel Suhonen återkommer gärna till sin egen skoltid på 80- och 90-talen. Något som i stor utsträckning format den han är.

– Jag kommer från lägre arbetarklass, nästan trasproletariat. Men i min klass gick även barn vars föräldrar var överläkare och ingenjörer. Då fungerade skolan klassutjämnande. Hem- och skola-föreningarna var starka på alla skolor och det var medelklassföräldrarna som drev dem, som vågade säga emot rektorer och politiker vilket mina föräldrar aldrig skulle göra. Men medelklassföräldrarnas protester gynnade ju alla, även oss från arbetarhemmen.

Sedan kom ett systemskifte med friskolornas intåg. Om de med resurser tidigare gått till politikerna för att rätta till det som inte var bra, valde man nu i stället att barnen fick gå dit det var bättre. Kvar blev de med sämre förutsättningar.

– Att jag fick gå i en blandad skola tror jag mycket har präglat den jag är, men dessvärre tror jag att jag var bland de sista som fick uppleva den. Nu har det fria skolvalet och friskolorna ersatt Hem- och skola-föreningarna. Istället för att påverka politiskt för att bekämpa problemen väljer de resursstarka att flytta sina barn från problemen.

– Och jag har förståelse för att folk väljer det alternativet. Alla vill ju att deras barn ska ha det så bra som möjligt. Folk är inte onda eller goda, de är systemlogiska. Men tanken var ju att alla skulle ha rätt till en bra skola.

Själv menar han att skolbyte inte hade varit något alternativ i hans hem. Det fanns ingen studietradition, och föräldrarna skulle inte komma på tanken att flytta honom, tror han.

Hans mamma var sjukpensionerad städare. Pappan blev så småningom också sjukpensionär, nykter alkoholist tills Daniel Suhonens mamma dog i lungemfysem, 57 år gammal.

– Då bestämde sig pappa för att supa ihjäl sig. Och det lyckades han med på några år. Han orkade helt enkelt inte mer.

Kampen för att hjälpa sin pappa beskriver Daniel Suhonen som, kanske inte så mycket ett uppvaknande utan snarare som en bekräftelse på att det goda samhället, det som tog hand om sina medborgare, inte längre fanns.

– En gång satt jag med honom en hel dag på akutmottagningen på en alkoholklinik i ett väntrum från helvetet. När det äntligen blev hans tur fick jag inte följa med in till läkaren. Tio minuter senare kommer de ut och läkaren säger att pappa bestämt att han vill åka hem och tänker börja ett nytt liv. Men herregud, han var ju alkis, han kunde säga vad som helst. Men de vägrade att lägga in honom på torken. Senare fick han veta att det var läkarna själva som ägde kliniken.

– Jag insåg ju att de inte tyckte att pappa var lönsam. Jag tror att det finns en bild av att vårt samhälle tar hand om de svaga, att alla får den hjälp de behöver, men så är det inte längre.

Daniel Suhonen återkommer flera gånger till Tage Erlanders uttryck ”de stigande förväntningarnas missnöje”. När allt fler får det bättre ställs högre krav på mer omfattande samhällsinsatser.

– Den medelklass partierna slåss om är ju egentligen arbetarklass som har fått det bra. Och det var ju hela tanken, att alla skulle få det bättre. Och märker man att välståndet ökar så klagar man inte på skatterna.

Enligt honom är den rådande politiken den motsatta. Resurserna till vård, skola och omsorg blir allt knappare, och kvaliteten sjunker. Då kommer de privata alternativen in: friskolor och privata sjukvårds- och inkomstförsäkringar blir valet för dem som har möjlighet.

– Då ökar kraven på ytterligare skattesänkningar, även från dem som har det sämst. För då känner även de att de måste fixa välfärden på privat väg när samhället inte längre klarar av att leverera. Systemskiftet har gjort egenintresset nödvändigt.

Frågan är nu om ”bilskojaren” Suhonen lyckas kränga på det svenska folket ett ökat skatteuttag. Eller som han själv uttryckte det vid fotograferingen, samtidigt som han pekade in i kameran:

– Skulle du köpa en skattehöjning på 266 miljarder från den här mannen?