Sofi Oksanens senaste roman rör sig som tidigare i det ofria Estland, först under sovjetisk ockupation, senare Hitlertysklands och därefter under sovjetiskt ok igen.

Oksanen utforskar åter vad som händer med människor som lever i ständigt förtryck och ofrihet, hur vissa anpassar sig till maktens regler, hur and­ra går under, och hur åter and­ra kämpar för ett sannare liv.

Romanens huvudperson är Edgar som är den som ständigt går maktens ärenden, till synes utan skrupler. När makthavarna skiftar byter han skepnad och går ihärdigt in för en ny karriär.

Hans olyckliga och sjuka hustru Judith är den enda som stör hans karriärplaner och arbetet med att författa den bok som ska göra honom berömd och uppburen. Kanske är hon det samvete han själv saknar.

Romanens berättare är Edgars kusin Roland som strävar efter ett fritt Estland. Berättarperspektivet är inte alldeles tydligt, och bitvis är det svårt att hänga med. Oksanen ställer stora krav på sina läsare, och har också späckat sin bok med historiska faktauppgifter. En imponerande research som tyvärr inverkar på berättelsen. Boken är intressant och välskriven, men snårigare och därför mindre drabbande än framför allt hennes förra roman, Utrensning.

Inger Lernevall