Jordfästningen av Joe Hill blev den hittills största begravningen i Chicagos historia.

Denna Svenskamerikanska arbetarledare blev ”Mannen som aldrig dog” (efter en sång från 1925 om Hill) och är titeln på reportern William M. Adlers bok. Den finns nu på svenska i Camilla Jacobssons utmärkta översättning.

Av alla böcker om Joe Hill utgörAdlers arbete tveklöst det första standardverket. Efter kapitel om uppväxten i Gävle och organisationen IWW:s agitation återges rättegången för det mord som Hill dömdes för. Författaren har upptäckt ett brev som avslöjar vad Joe Hill gjorde den ödesdigra mordkvällen, i bästa fall ett alibi, alltså.

Det är ju detta som förbryllat världen. Varför sa Joe Hill inte något om sitt passionsdrama under kvällen när specerihandlaren Morrison dödades? Inte ens när det återstod ett par timmar tills han skulle stå inför exekutionspatrullen i Salt Lake City.

Tjurigt eller ståndaktigt hävdade han att i en rättsstat ska inte den misstänkte bevisa sin oskuld.

Den svenska utgåvan följer troget ursprungsversionen, bortsett från ett par uppgifter om Hills skolbetyg. Bland allt som slår mig under denna också dramaturgiskt imponerande skildring är att mannen som aldrig dog faktiskt undgått mytbildning. Trots alla folkmassor som sjöng sångerna, förblir Hill en enkel kämpe som hade oturen att råka ut för det som, efter Adlers bok, ännu tydligare framstår som ett justitiemord.