Bokens titel känns mer som ett sätt att locka läsare som tycker det kittlar att kalla män för djur, än som en korrekt beskrivning av innehållet. Visst finns männen där, som före detta, svekfulla och irriterande. Visserligen så irriterande att författaren inte kan sluta tänka på dem, men ändå känns de som bakgrundsfigurer i berättelserna.

De egentliga huvudpersonerna i denna essäartade kortroman är Nina Lekander själv, eller huvudpersonen med samma namn, hästar i allmänhet, hästen Alegre i synnerhet och det öländska landskapet.

Trots att jag inte är någon hästtjej, knappt satt min fot i ett stall, aldrig klappat en hästmule, mockat eller suttit på en hästrygg är det härligt att virvla med Nina Lekander när hon, utan hjälm, rider längs de öländska stränderna.