Samtalet visar att sprickan mellan Kommunal och övriga LO-förbund bara är en av flera  motsättningar inom LO. Det visar det sig att även IF Metall och Seko står långt ifrån varandra. Seko vill skrota industriavtalet, som i 20 år bestämt löneökningarna i Sverige. IF Metall menar att det är den modell som hittills fungerat bäst.

Vilka har makten?

-Till sist handlar det om vilka som har makten. I dag har vi en ordning där industrin tecknar det första avtalet. Om inte övriga LO-förbund kan acceptera förslaget, blir det ingen samordning, säger Marie Nilsson.

Tanken med LO-fackens samordning är att förbunden blir starkare tillsammans än om var och en förhandlar för sina medlemmar. Facklig oenighet minskar möjligheten att till exempel gå i konflikt och få de andras stöd. Den som bryter sig ur samordningen har således makt, enligt Marie Nilsson. 

De senaste 20 åren har industrifacken, IF Metall, GS, Livs, Unionen och Sveriges ingenjörer,  bestämt hur höga lönekraven ska vara på svensk arbetsmarknad. Industrifacken har genom att teckna det första avtalet satt det så kallade märket, något som många menar blir ett tak för alla andra. Marie Nilsson invänder mot den beskrivningen. Hon menar att märket är ett mått på samhällets totala löneutrymme.

Modellen med märket kommer, av allt att döma, att gälla även i avtalsrörelsen 2020.

”Vi vill inte sitta på läktaren”

På sikt vill bland andra Seko och förbunden i 6F ha en annan ordning. De vill att fler förbund och branscher ska ha inflytande över hur höga lönerna ska bli.

–Vi vill inte fortsätta sitta på läktaren och se på, säger Sekos ordförande Valle Karlsson.

Marie Nilsson förstår att det är frustrerande att ställas inför fullbordat faktum.

–Det är mycket möjligt att fler ska plockas in. Men det bör vara branscher som ryms inom det som är internationell konkurrensutsatt sektor. Som exempelvis olika typer av tjänstejobb.

Valle Karlsson nöjer sig inte med en sådan utvidgning. Han vill flytta makten över lönerna från industrin till de centrala parterna, LO, PTK och Svenskt näringsliv.

–När fler ska vara med och påverka är det naturligt för oss att ansvaret flyttas till LO, säger Valle Karlsson.

Inflytande över lönerna

Marie Nilsson skakar på huvudet.

–Vi har svårt att tänka oss att er modell är realistisk, säger hon. Vi fick till industriavtalet på 1990-talet som ett svar på våra arbetsgivares krav på att bara förhandla lokalt. Det finns inget som helst intresse för centrala förhandlingar hos arbetsgivarna.

För Valle Karlsson har inflytandet ett egenvärde, även om det inte är säkert att löneökningarna blir högre. Han anser att fler ska vara med och ta ansvar för lönebildningen.

–Problemet nu är att det finns två föreningar som konkurrerar med varandra, LO respektive Facken inom industrin. Varför ska den större föreningen vika sig för den mindre?

Marie Nilsson pekar på att LO-förbunden enats om att det konkurrensutsatte industrin som ska sätta märket. Valle Karlsson håller med om att det står i de mål som LO bestämt ska vara uppnådda år 2028. Ett beslut som togs 2015.

Marie Nilsson och Valle Karlsson debatterar löner. Bild: Linus Meyer

Seko vill öka tempot

–Men i målen står också att vi ska minska löneklyftan mellan kvinnor och män och arbetare och tjänstemän. Det klarar vi inte om vi inte tar ut mer än i dag. Det märke som industrin satt under senare år har varit för lågt, säger han. 

–Vi måste öka tempot i låglönesatsningarna, annars tar det 40 år innan vi fått en utjämning.

De båda ordförandena träffas ofta och kan varandras argument. Det gör dock inte att de tycker särskilt lika. Tvärtom står de ganska långt ifrån varandra när det gäller synen på vem som ska ha makten över lönerna och hur målen om minskade klyftor ska uppnås.

Marie Nilsson håller med om att skillnaderna mellan mäns och kvinnors löner är för stora, men hon tror inte att det är något som parterna på arbetsmarknaden ensamma kan lösa. Hon efterlyser politiska åtgärder som ökar jämställdheten och som leder till att kvinnors arbete värderas högre.

Även Valle Karlsson vill ha politiska förändringar, men säger att det för honom är självklart att parterna ska göra sin del, det vill säga påverka fördelningen av löneökningarna.

–På den punkten kan vi göra mycket mer själva, säger han.

Oense om kvinnopotter

Jämställdhetspotter eller kvinnopotter som de kallades i avtalsrörelsen 2007 är enligt Seko den allra mest framgångsrika modellen. 2007 avgjorde andelen lågavlönade kvinnor på varje avtalsområde hur mycket pengar som samlades in, för att sedan fördelades till varje individ.

–Våra lokala företrädarna fick i uppdrag att se till att pengarna gick till kvinnorna, säger Valle Karlsson. Det lyckades vi med.

IF Metall motsätter sig modellen med kvinnopotter eftersom den inte gav tillräckligt mycket till det egna förbundets kvinnliga medlemmar. Andelen lågavlönade kvinnor var för lågt för att det skulle bli några större summor att fördela.

Marie Nilsson föredrar en modell där man pekar ut en grupp som ska kan få extra påslag. Som i avtalsrörelsen 2016. Då kom Kommunal och IF Metall överens om att Kommunal kunde satsa extra på undersköterskorna utan att metallarna krävde kompensation.

Samordningen mellan LO-förbuden sprack på den överenskommelsen.

–Den modellen fungerar inte, det är för svårt att peka ut enskilda grupper. Alla förbund har någon grupp de vill satsa extra på, säger Valle Karlsson.

Enighet om låglönesatsning

2017 års låglönesatsning, som samlade in pengar från varje individ med en lön under 24 000 kronor, var bra i princip, tycker de båda ordförandena. Sekos invändning var och är att gränsen var för lågt satt. Det blev en för liten pott att fördela.

Förbunden är oeniga om kvinnopotter men eniga om att det finns klyftor mellan könen. Inte ens så nära varandra ligger IF Metall och Seko när det gäller löneskillnader mellan arbetare och tjänstemän.

De är stora och ökar, säger Valle. Jag känner inte igen mig från våra branscher, säger Marie och tillägger att

Inom industrin ökar inte lönegapet mellan arbetare och tjänstemän.

–Det måste vara några andra tjänstemän ni avser, säger hon till Valle Karlsson.

Han konstaterar att all den statistik som Seko och 6F tagit del av visar att tjänstemännen fått mer. Inte minst de som redan tjänar mycket och får sin löneökning i procent.

Marie Nilsson är inte övertygad.

–Kanske på totalen, om man mäter alla arbetare och alla tjänstemän, kanske det finns en sådan utveckling för tjänstemän inom kommuner och landsting, säger hon.