Ett tufft spel när Seko möter sin svåraste mot­ståndare

Nu är det höst och avtalsrörelsen drar igång igen efter coronauppehållet. Kraven är desamma som i våras och sättet som parterna förhandlar på skiljer sig nog inte särskilt mycket från andra avtalsrörelser. I höst blir det dock, enligt parterna, mer digitala möten än normalt.

Det finns en utbredd uppfattning inom Seko att arbetsgivarna i Almega inte vill komma överens vid förhandlingsbordet. Att deras strävan är att komma till medling för att på så sätt slippa lite av sitt ansvar för resultatet.

Erfarenheterna från de senaste avtals­rörelserna tyder på att det är så, menar flera som Sekotidningen talat med. Förra gången det var avtalsrörelse, 2017, och parterna skulle komma överens om nya villkor och fördelning av löner, slutade sju av förhandlingarna med Almega i medling.

Seko såg sig tvingade att varsla om konflikt för att arbetsgivarna skulle skriva på avta­let. I ett fall blev det nyanställningsblockad. Inom skärgårdstrafiken kunde parterna till en början inte bli överens om fördelningen av löneökningarna. Efter blockaden gick det bättre.

Almega avfärdar teorin

Almegas företrädare avfärdar av naturliga skäl teorin att deras medlemsförbund inte vill komma överens i förhandlingar. I de flesta fall blir det avtal vid förhandlingsbordet är deras bild. Och är det inte tvärtom Seko, som har för  bråttom att ta till varsel och skramla med konfliktvapnet?

Under våren intervjuade Sekotidningen ett antal er­farna centrala förhandlare och förtroendevalda för att få en inblick i de förhandlingar som just då hade börjat, men som senare skulle komma att skjutas fram till hösten.

Förhandlingarna, eller kanske man ska säga spelet om löner och villkor, för ett spel är det, säger de flesta. Men eftersom resultatet är allvarligt är det viktigt att prioritera rätt under spelets gång. Det gäller att hålla fast vid det som medlemmarna har valt som sina viktigaste frågor .

Varje bransch förhandlar för sig med sin motpart från arbetsgivarna. Två olika grupper deltar, på olika sätt i förhandlingarna. Det är dels en stor förhandlingsdelegation med valda representanter för klubbar och företag, dels en liten delegation med i regel en eller två ombudsmän och en förtroendevald.

Måste godkännas av förbundsstyrelsen

Den lilla delegationen förhandlar öga mot öga med  arbetsgivarrepresentanterna, med­ an den stora delegationen är bollplank under förhandlingarna och är den grupp som till slut säger ja eller nej till avtal. Alla avtal ska godkännas av Sekos förbundsstyrelse.

Eller som en förhandlare uttrycker det:

”Det är förhandlingsdelegationen som pekar ut målet, sedan är det ett konstverk att komma dit. Där får man spela lite emellanåt.”

Att delegationerna har stor betydelse är ett uttryck för att medlemmarna fått ökat infly­tande över förhandlingarna, tycker flera som varit med länge.

En förtroendevald  säger att hen sedan slutet av 1990-­talet varit med på en resa mot demokrati.

”I början kallades vi upp till Stockholm för att få veta vilka frågor Seko skulle driva i avtalsrörelsen, ibland visste vi inte var­för förbundet valt just dessa frågor,
I början av 2000-talet förändrades allt. Nu skulle klubbarna skicka in motioner till av­talskonferenserna och vi som förtroendevalda fick inflytande  över förhandlingsresultatet.”

Förhandlas för fullt hos Almega

En förhandlare säger att hen alltid låtit alla som suttit i  delegationerna skriva under ingånget avtal. ”Det har förvånat en del.”

Även om Almega inte alltid ger in­ tryck av att vilja teckna avtal, utan nöja sig med individuella avtal med varje medarbetare, så förhandlas det för fullt på Sturegatan 11, Almegas huvudkontor.

Det är Almega som håller med loka­ler och som förväntar sig att facken ska komma dit. Det är naturligt och har alltid varit så, menar arbetsgivarna. En och an­nan facklig representant kan ibland känna sig i underläge på ”bortaplan”.

”Vi kan inte gå ut och äta på kvällarna utan att försäkra oss om att vi kommer in i in i lokalerna igen”,  säger en förhandlare.

Svåraste motparten

”Det har hänt att vi suttit i en soffa och väntat på svar hela kvällen och så vid 02-tiden får vi veta att de inte kommer med något. Då är det dags att gå till hotellet och gå tillbaka klockan 06. Då är man inte särskilt alert.”

Utnötningstaktik och nattmanglingar har dock minskat i omfattning, tycker Sekos förhandlare. Färre vill vänta ut varandra natte­tid, många har familj och värdesätter såväl familjeliv som nattsömn.

Att Almega är Sekos svåraste motpart ver­kar alla vara överens om. Förbunden byter ofta förhandlare, vilket  gör att det är svårt att lära känna varandra under fredstid, som en intervjuperson uttrycker sig.

Relationer är viktiga, om än inte avgörande, menar en  källa:

”Jag kan ta hur mycket skit som helst, så länge det inte är personliga påhopp”  

Då brukar den goda stämningen återkomma

Parterna möts i storgrupp första gången när man lämnar över sina krav och yrkanden. Det kan bli upp emot tjugo personer som träffas och då är alla glada och korrekta. Ingen brusar upp. Den stora gruppen ses sedan inte förrän allt är klart och avtalet ska skrivas på.

Då brukar den goda stämningen återkomma, oavsett hur tufft det varit under förhandlingarna. Det är under tiden mellan stormötena som personkemin och tilliten sätts på prov. Så här resonerar en förhandlare: ”Om man inte känner varandra så bra kan det bli så att man krigar i onödan om en formulering i ett avtalsförslag. Man förstår kanske inte att man vill samma sak. Om man lär känna varandra vet man var smärtgränsen går och det går att prioritera.”

Efter det första stormötet är det kansliöverläggningar, vilket betyder att parternas små delegationer, ett par förhandlare från varje deltagare, träffas och går igenom sina krav tillsammans.

Sedan drar förhandlingarna igång och då kan det enligt Sekotidningens källor se väldigt olika ut. I vissa branscher pratar man inte alls mycket med varandra utan sitter i var sitt rum och skickar texter fram och tillbaka.

Vapenskrammel kan hjälpa

I andra branscher springer förhandlare fram och tillbaka mellan arbetsgivarna och sina delegationer. Då kan det hända att det kommer texter att ta ställning till först när det närmar sig slutet. Även facket kommer med egna förslag på texter.

Går det trögt kan vapenskrammel hjälpa processen på vägen. Det händer att det ser ut att var helt hopplöst, alla åker hem till sig och väntar på varsel om konflikt. Men så händer det: Ett förslag kommer upp på bordet och avtalet är klart.

”Det kan gå på ett par timmar”.

Hoppas att du tyckte artikeln var intressant. Följ Sekotidningens nyhetsbrev för fler bra artiklar.