När parterna inom industrin presenterade sitt nya industriavtal – det avtal som sätter nivån för alla andra infann sig ingen överraskning, ingen sorg, ingen glädje. Bara ”Och”. De centrala fackliga organisationerna gick i höstas ut och krävde 4,4 procent löneökning i ett ettårigt avtal. Det blev ett dubbelt så långt avtal med 4,1 procent löneökning första året och 3,3 procent andra. Nu ska alla andra branscher ”förhandla”, men de mest avgörande delarna är ju i princip redan satta. Det är märket som gäller. Går det bra för industrin går det sådär för alla arbetare. Går det dåligt för industrin går det skitdåligt för alla arbetare.

Slutligen kommer individuell lönesättning, arbetsgivarsidans vassaste verktyg i kampen för ojämlika löner, se till så att vissa ändå knappt får något alls

Alla måste följa märket. Den som kräver en större del av vinstkakan framför att rätta in sig i leden kan räkna med uteblivet stöd i avtalsrörelsen: Solidaritet är allt för en fackföreningsrörelse men gränsen går vid märket. Den här omgången bjuder det något som presenteras som en historiskt hög löneökning. Märk väl inte en reallöneökning – sådana håller man inte på med längre verkar det som. De allra flesta arbetande människor i landet kommer säkert att få sina löner höjda, men höjningarna har redan ätits upp av inflationen. Matpriserna och räntorna kommer fortfarande att vara skyhöga. Slutligen kommer individuell lönesättning, arbetsgivarsidans vassaste verktyg i kampen för ojämlika löner, se till så att vissa ändå knappt får något alls.

Det går inte dåligt för näringslivet

Det går inte dåligt för näringslivet. I synnerhet inte med en regering som sätter bolag, direktörer och riskkapitalister först. Det var inte synd om näringslivet under förra regeringen heller, när Socialdemokraterna med sina nyvunna vänner i fackhatande Centerpartiet tvingade fram inskränkningar i såväl strejkrätt som anställningstrygghet. Det går utmärkt att ta ut vinst – såväl bra, som höga, som rekordstora vinster, i Sverige också 2023 och vare sig bolag eller banker behöver oroa sig. I tid av kris kan näringslivet alltid räkna med att alla arbetande hederliga skattebetalare i det här landet, vare sig vi vill det eller inte, kommer gå samman och rädda situationen. Vi har gjort det med krisande statliga bolag. Vi har gjort det med krisande vanskötta new-public-management-dränkta sjukhus och fifflande krogar under pandemitider.

När är det vår tur att bli räddade?

När är det vår tur att bli räddade?
När fackens främsta företrädare står jämte näringslivets främsta företrädare och talar om för arbetande människor att vi ska hålla igen, tänka på konkurrenskraften och bidra till att tygla en urspårad inflation, då känns det som att kampen har kommit av sig. Det är inte deras arvoden, löner och villkor som inte får liven att gå ihop. Den svenska modellen går idag ut på att rädda konkurrenskraften. Tänk på det när löneökningarna kommer – då känns det nog bättre.

Att slänga slantar i en ficka med hål i skapar kanske en tillfällig upplevelse av trygghet, men snart är slantarna borta och hålet är fortfarande kvar.