När jag nu närmar mig 40 år och har arbetat 20 år i järnvägens tjänst är det en sak som gnager mig lite och har gjort så ett tag. Jag märker att skicket inte är så bra på mina äldre kollegor när de närmar sig pensionen, och det sker lite för ofta.

De har blivit utsatta för en tuff arbetsmiljö under hela sina yrkesliv. Bland annat har träsliprar på järnvägen varit impregnerade med det cancerframkallande medlet kreosot. Först på SJ, därefter Banverket och sedan, när marknaden privatiserades, på olika privata företag.

De har blivit utsatta för en tuff arbetsmiljö när de kört tåg åt olika företag, där nattjobb och skiftarbete är vardag.

Ryggar och axlar förstörs

Lokförare har berättat om hur en plånbok med mynt, liggandes i jackan som hänger på maskinrumsväggen, fastnar i plåten vid fullt pådrag på grund av den magnetism som utvecklas.

En ofta bullrig och dammig arbetsplats ger också hörselskador och misstänks nu ligga bakom lungsjukdomen KOL hos en före detta kollega.

Tunga lyft med redskap som inte förändrats på flera decennier förstör ryggar, armar och axlar.

Min egen pappa föll på målsnöret som 63-åring efter att ha kört tåg hela sitt vuxna liv. Utbildad 1979 och dog 2019. Cancer.

Sen har vi det fossila bränslet, dieseln. Tankning av flera kubik. Spill. Ångor. När jag gick instruktörsutbildningen för lokförare var det ett överväldigande material just om riskerna med diesel. När jag sedan var inblandad i ett dieselläckage på 800 liter kan jag bekräfta att den tjocka polisrapporten var inne på samma spår. Diesel har negativa effekter på hälsa och miljö.

Men om man förutsätter att järnvägsarbetaren i denna ibland giftiga miljö bara gör sitt jobb dag ut och dag in i 45-50 år, hur kan denne rå om sin tillvaro och skydda sig själv för att kunna gå i pension hel och ren med en lång och frisk tid framför sig?

Mentorer dog i cancer

Min egen pappa föll på målsnöret som 63-åring efter att ha kört tåg hela sitt vuxna liv. Utbildad 1979 och dog 2019. Cancer. Han fick inte uppleva sina barnbarn eller vara stark nog för att kunna hälsa på mig i det hus jag hann köpa medan han ännu levde.

Eller mina två andra mentorer som lärde mig att köra spårfordon med kran. Båda döda innan pension. Cancer.

Några har däremot överlevt och kunnat gå i pension, men som överlevare av cancer. I stort sett alla började på SJ. Jag kan inte låta bli att leka med tanken på hur det hade kunnat vara om SJ fått vara ansvarig i sin helhet för dessa individers arbetsmiljö över tid, och om något varit annorlunda?

I stället har alla haft mellan fem till tio olika arbetsgivare och jag har inte hört något om att någon räckt upp handen och erkänt sig skyldig för deras förstörda kroppar. Och det kanske ingen är heller. För vem vet och vem tar ansvar?