Vi var väldigt unga med dagens mått mätt, jag och polaren. Knappa tjugo, men precis lika självsäkra som alla andra tjugoåringar. Vi kunde det mesta, men om vi fått försöka hade det säkert gått rejält illa. Men så fanns ju Sören där – gammal, tyckte vi – han var säkert fyrtiofem, med slokmustasch och brännmärken i blåstället efter pipan som han nästan aldrig släckte. Han hade tålamod med oss, kunde det mesta i jobbet, och sen var han lite rolig också. Men mest kunde han saker.

Han läste. Tog med böcker till jobbet, och sa: Den här ska du läsa, grabben. Den handlar om saker. Det var Stig Sjödin, Ivar Lo, arbetarförfattare. Men också Jolo och Moberg. Som kanske knappt är kända i dag känns det som, men hos mig väckte det ett sug att läsa mer. Så det gjorde jag – jag var i och för sig ingen nybörjare, jag kommer från en läsande knegarfamilj, men att få det över fikabordet av en äldre kille med en hammare tatuerad på underarmen var en annan sak.

Muttrade om borgarna

Han pratade politik också. Läste morgontidningen – på papper är bäst att tillägga – och muttrade om borgarna och villkoren. Att nån av oss skulle stå utanför fackföreningen var helt otänkbart, han skrev in oss första dagen och därmed jämnt. Och eftersom det var val det året gick han loss mot dem som inte tänkte rösta på Palme. Han hade ett sossemärke på hjälmen, och han hade uppdrag i avdelningen.

Det är skillnad jämfört med i dag när politik ska hållas borta från arbetsplatsen (som om det vore möjligt) och alla svar man får tydligen kan ifrågasättas. För varje faktum man letar upp finns det genast ett annat, helt motsatt. Somliga är helt galna, men får ändå fotfäste, och då börjar det bli farligt.

En vanlig missuppfattning är att fackföreningen inte behövs längre, varje anställd kommer få det bättre om de förhandlar själva med arbetsgivaren. Sånt gör mig orolig. När jag sedan hör att anställda, på allvar, tror att de skulle ha semester och företagshälsovård utan facket, blir jag smått förbannad.

Inte några av våra förmåner eller våra arbetsvillkor har tillkommit för att arbetsgivaren (eller de partier som arbetsgivaren gillar) är snäll. Men säger jag till folk, att det är bara att läsa om … då blir det bekymmer. För i dag gillar ingen att läsa. I varje fall inte i de grupper där man verkligen borde läsa. Undersökningar visar att ju sämre man tjänar, ju sämre status ens yrke har – desto mindre läser man. Och det har blivit sämre de senaste åren – man konsumerar klipp på nätet, men orkar inte läsa sitt avtal, eller sin fackliga tidning.

Satte en moderat på pottkanten

Sören skulle ha deppat ihop. Han är ju död sen länge – rökningen – men för honom, och för mig, var enda vägen till ett bättre liv att lära oss saker. Han var oerhört stolt över att ha satt en moderat finansminister på pottkanten om lönebildningen, och vi andra var stolta över honom. Och – det här är viktigt – ingen ifrågasatte honom bara för att han var jobbare och inte akademiker.

Tänk på det innan du lägger din röst 9 september – läs igenom vad partierna vill. Vem är på din sida? Vem kommer se dig efter valdagen? Vem vill att du ska fortsätta läsa och lära dig saker? Kom ihåg att den som lär sig saker kan påverka.