Jag hade fått jobb i en delidisk i en matvarubutik den vintern. Från sekunden vi stämplade in tills vi stämplade ut igen var vi tvungna att ständigt vara i rörelse. Så fort det upplevdes finnas en lucka för nedskärningar, om det så bara var en tre minuters pratstund med en arbetskamrat, började insinuationerna om att arbetspassen kunde kortas eller att mer kunde hinnas med.

Självklart var det inte tillåtet att sitta ner så att kunderna såg det, det var överhuvudtaget inte tillåtet att sitta ner. Det här var en arbetsplats helt utan stolar och de få tillfällena då chefen gått hem för dagen och vi i några korta sekunder satte oss på köksbänkarna inne i köket spred sig en främmande känsla av att göra något förbjudet i våra kroppar.

I företagspolicyn vi tvingats skriva på när vi anställdes stod det tydligt ”Att sitta ner (…) när man arbetar är inte tillåtet. Kunden ska aldrig få känslan av att störa dig eller behöva påkalla din uppmärksamhet. Att vara upptagen med annat signalerar just detta.”

Vi skulle ständigt vara på fötter, redo att tjäna. Även om vi just då utförde en arbetsuppgift som skulle kunna göras sittandes var det en otänkbar tanke att vi skulle få vila benen.

Jag kommer att tänka på den där arbetsplatsen när jag läser om bråket på ett Cooplager där arbetsgivaren motiverar bortplockandet av en stol med att ”man är en gående verksamhet”. På andra Cooplager arbetar man enligt ”pick by voice”-system där lagerplockarna övervakas via sina headset och regelbundet kallas in på chefens kontor om de inte plockat några varor på 180 sekunder.

I verksamheter där varje sekund mäts är stolar definitivt ett hinder, men stolarnas vara eller inte vara på våra arbetsplatser handlar ofta lika mycket om idiotisk detaljstyrning och maktutövning som någonting annat.

Det spelar mindre roll om vi säljer räkmackor, tågbiljetter eller toapapper, lika mycket säljer vi illusionen av vara till lags, att kunden/gästen/uppdragsgivaren/chef- en alltid har rätt. Oavsett hur de bemöter oss eller hur länge sedan det var vi hann ta en rast, gå på toa eller vila benen.

Och i ett läge där vi är dåligt organiserade så säljer vi också absolut lydnad gentemot arbetsgivaren. Då spelar det inte någon roll om det finns några kunder som blir ”störda” av att vi vilar benen, arbetsgivarna vill ha oss ständigt i rörelse, redo att tjäna.

Kanske tas stolarna bort mest för att vi ska jobba mer, att vi ska påminnas om att ”det är en gående verksamhet”, men en slimmad bemanning och bortplockandet av stolarna och de gemensamma rasterna handlar också om vad som kan hända när vi sitter ner tillsammans: Vi börjar prata med varandra, upptäcker att vi inte sitter ensamma. Och där, i de första svordomarna över gemensamma arbetsvillkor, finns fröet till organisering och en helt annan maktbalans.