Mittemot centralstationen i Stockholm reser sig ett av de i mina ögon fulaste hus som byggts på senare tid, en sjösjukeframkallande kombination av tågstation, hotell och lyxbostäder.

Och då är konkurrensen vad gäller osköna byggprojekt i Stockholm numera hård eftersom staden gjort det till en affärsidé att låta kortsiktiga exploateringsintressen gå före långsiktiga planeringsintressen.

Högste budgivare på varje plätt exploaterbar central mark får bygga snart sagt vadsomhelst och hursomhelst.

Och råkar den mark exploatörerna traktar efter inte vara ledig så river man gärna något gammalt kulturminnesmärke, Tullhuset på Blasieholmen till exempel, eller naggar någon park i kanten, Kungsträdgården till exempel, eller låter befintliga hus bebyggas på höjden, ibland med små skyskrapor, som Trygg Hansa-huset på Kungsholmen till exempel, eller skrotar en av världens vackraste trafiklösningar för att frigöra mer mark för kommersiell exploatering, som Slussen.

Den som till äventyrs letar efter planer på utbyggnader av det som i högtidliga sammanhang kallas det offentliga rummet, parker och torg, får i Stockholm leta noga. Det offentliga rummet har i allt större utsträckning privatiserats och kommersialiserats, och vill man hitta nya fläckar av grönt så får man se till att ha tillträde till någon av de privata takträdgårdar som nu byggs, exempelvis på Sveavägen 44.

Ibland får jag höra att Stockholm måste bygga tätare och högre eftersom det råder brist på bostäder, men frågan är vilka som kommer att ha råd att bo i ett Stockholm där markexploatörerna i praktiken bestämmer vad som ska byggas och för vem.

I Stockholms fulaste nybygge, där det längst ner ska öppnas en ny pendeltågstation, Stockholm City, med tillhörande shoppinggalleria (vilket är vad som numera menas med offentligt rum), ska högst upp säljas nitton lägenheter där en etta kostar tolv miljoner kronor och en trea tjugofyra miljoner, vilket är statliga fastighetsbolaget Jernhusens bidrag till lösningen av bostadsbristen i Stockholm, vilket i sin tur visar att inte heller staten verkar ha några skrupler vad gäller att sätta kortsiktig exploatering före långsiktig planering.

I sista hand är det naturligtvis våra valda politiker som bär ansvaret för att Stockholm i rask takt är på väg att bli exploateringsstyrt rikemansreservat, precis som London, där normala inkomsttagare inte längre göre sig besvär.

Med den skillnaden att i London har den nyvalde borgmästaren, Zadiq Khan, sagt att han vill vända utvecklingen genom att ställa sociala krav på exploateringen av staden, exempelvis att femtio procent av alla nya bostäder ska vara ”genuint överkomliga”.

Han har också sagt att han är beredd att ta strid mot ”giriga exploatörer som vill ha maximum bang for their buck”.

När får vi höra en politiker i Stockholm säga något liknande?