Vi som satts att leva i besvikelsens epok – ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?”

Flera gånger de senaste dagarna, sen den där gråa fredagen när Centern kom ut ur förhandlingsmörkret och presenterade sitt traktat med socialdemokratin, har de där textraderna med Hasse och Tages sång ”Var blev ni av ljuva drömmar” kommit för mig.

Vi som fortfarande är demokratiska socialister, som knackade dörrar med hopp om att det socialdemokratiska valprogrammet skulle genomföras, som brann för en arbetarrörelse som pressar tillbaka främlingsrädslans orsaker, vad ska vi göra nu?

Det bästa vi kan göra nu är att vara lite kyliga, vässa våra idéer och tänka strategiskt.

Den socialdemokratiska regeringsbildning som Stefan Löfven nu dragit i land är på många sätt ett högriskprojekt. Analysen att detta är det ”enda rätta” eller ”det minst dåliga” alternativet hörs ofta, men det får stå för den partiledning som tecknat dealen. De bär ansvaret.

De har gjort oerhört långtgående reträtter och kompromisser som riskerar att bryta kraftfullt mot det tiopunktsprogram som LO och Socialdemokraterna enades kring i valrörelsen och som var avgörande för att få fackliga aktivister att kampanja. Ansvaret för den dealen bär de.

Jag vill hävda att denna deal är dålig och farlig för arbetarrörelsens fortlevnad som en stark eller dominerande politisk kraft i vårt land. Men ansvaret att bevisa att denna oro inte är befogad åvilar nu S-ledningen.

Fackföreningsrörelsen har all anledning att vara på sin vakt och med starkt medlemsfokus nagelfara och kritisera den politik som denna regering för. Vad de senaste årens politiska utveckling visar är att fackföreningsrörelsen inte kan låta S sköta den radikala samhällsdebatten, för det innebär att vi förlorar och glider allt längre högerut.

Vi måste helt enkelt bedriva mycket mer långsiktig opinionsbildning, satsa på medier, tankesmedjor, fostra opinionsbildare och själva se till att flytta debatten vänsterut. För det är vårt ansvar.

SAF stod 1978 inför löntagarfondshotet inför socialisering. Svaret blev Timbro. Nu för SAP i långa stycken Timbros politik.

Vad är alternativet till en idémässig och ideologisk offensiv?

Frågan man bör ställa sig är hur många fler regeringsperioder där högerkrafter kommenderar politiken vi klarar? Hur ser nästa skål med beska surpiller från Annie Lööf ut?

Visans svar är: ”Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt, tro på det vi trodde på – trots allt!” Det gäller även för facket.