Kroppen är arbetarklassens hårdvaluta. Männens ryggar bryts ned, armar skadas i det riskabla arbetet. Tonårsflickorna drömmer om att dansa i bikini i någon av Berlusconis tv-shower.

Men vårt Sverige ligger långt från den italienska kuststaden. Här lever arbetare ett tryggt medelklassliv. Eller?

Nej, faktiskt inte. År 2010 omkom en byggnadsarbetare i månaden. En stege föll, en flera ton tung järnbalk rasade, en kätting brast. Byggnadsarbetare i hela landet höll en tyst minut för sina omkomna kollegor. Mörkertalet är stort. Många oförsäkrade polska arbetare har ramlat ned från svenska tak och invalidiserats.

En person i veckan dör i sin yrkesutövning och det är definitivt inte medelklassen som går till jobbet livrädda. Om de inte är militärer i Afghanistan eller utrikeskorrar i Syrien.

Föreställ er att en jurist i månaden skulle omkomma i sin yrkesutövning. Svensken skulle få veta det. Men när det gäller arbetare blir en dödsolycka en notis i ett lokalblad. Ett pliktskyldigt kort inslag i lokal-tv.

Många arbetare har de senaste decennierna identifierat sig som medelklass. Inte konstigt när samhället byggs efter deras behov: bostäder, skolor, bidrag. Men problemet är att arbetare faktiskt inte behandlas som medelklass. Arbetares specifika utsatthet befattar sig inte medelklassen med.

Ta bara tjänstemannastaden Stockholm där Citybananbygget pågår. Hur många stockholmare är medvetna om att tre arbetare har omkommit hittills i pendeltågsbygget? Hur många sörjer att sex banarbetare vid järnvägen omkom mellan 2011 och 2012? Inga som jag pratar med i alla fall. När väcks arbetarnas heliga vrede?

Kanske är den i antågande. Allt fler definierar sig nämligen som arbetare i LO-förbunden och i TCO. En LO-undersökning i år visade att 91 procent av medlemmarna såg sig som arbetare. I TCO var siffran 34 procent.

Identiteten stärks. Samtidigt som en ny våg av arbetarlitteratur vinner kritiker och läsare. I Stål lyckas Silvia Avallone med konststycket att fånga livsbejakelse och vanmakt i samma andetag. Ungefär som Gabriela Pichler gör i sin prisbelönade film Äta sova dö.

Avallones roman om två tonårstjejers drömmar och begär är årets finaste julklapp. Finns också i pocket för den vars kassa är skral.