Det är ingen nyhet att allt färre av de som har ett jobb är med i facket. Inte heller att alltfler arbetar under villkor som det blivit svårare för facket att påverka: osäkra anställningar, korttidsanställningar, omvandling av anställningar till F-skattande enmansbolag, för att inte tala om villkoren för alla de som har allt svårare att komma in på arbetsmarknaden överhuvudtaget. (Ett antal personliga berättelser har samlats i boken Skitliv, Atlas förlag.)
Några av orsakerna är lätta att se. Kapitalismen har blivit alltmer kortsiktig och nervös. De snabba teknologiska förändringarna har ökat kravet på snabba omställningar till nya konkurrensvillkor och därmed snabba anpassningar av personal till nya behov. Det har i sin tur gjort företag obenägna att binda sig vid sina anställda och alltmer benägna att ingå tillfälliga förbindelser. Att förhandla fram långsiktigt bindande avtal för människor som inte har någon fastare anknytning till en bransch eller ett företag eller till arbetsmarknaden i stort, är något helt annat än att göra det för människor som har någotsånär fasta jobb.
I klyftan mellan de fasta och de lösa riskerar facket att hamna mellan två stolar; att kämpa för dem som är inne på arbetsmarknaden är inte nödvändigtvis detsamma som att kämpa för dem som står utanför.
Kvar finns också den historiska konflikten mellan arbete och kapital; kraven på friare lönesättning och ökad frihet att avskeda och anställa är klassiska arbetsgivar- och företagarpositioner. Men till detta kommer nu en strukturell omvälvning av arbetsmarknaden som facket tills vidare är illa rustat att möta.
Inte så underligt om det finns de som drömmer om en ny Saltsjöbadsanda och ett nytt Saltsjöbadsavtal och en tid när villkoren på svensk arbetsmarknad huvudsakligen var en intern svensk angelägenhet.
Kanske var det sådana drömmar som väcktes till liv med talet om en ny ”jobbpakt” mellan LO och Svenskt näringsliv.
Den viktiga skillnaden från förr var dock att arbetsmarknadens parter inte längre ansågs kapabla att sluta en sådan pakt på egen hand. Den här gången fanns en tredje part med i bilden, staten. Staten hade lovat att finansiera pakten, eller åtminstone subventionera de tillfälliga introduktionsjobb för ungdomar som pakten var tänkt att resultera i.
Kort sagt, inte mycket till pakt, och i skrivande stund en pakt som inte blev av, huvudsakligen, tror jag, därför att svenskt näringsliv inte ville binda sina medlemmar för det slags långsiktiga åtaganden på arbetsmarknaden som facket ytterst ställde som villkor för sin medverkan.
Vad Saltsjöbadsandan byggde på var kapitalister som hade ett egenintresse i långsiktiga och fasta förbindelser och konkurrensfördelar av kontinuitet och lojalitet. Men sådan är inte kapitalismen längre. De lösa förbindelsernas värld är här för att stanna. Alltfler ungdomar kommer att hamna i arbetsmarknadens marginaler, utan reglerade arbetsvillkor, utan skydd mot exploatering och rättslöshet, utan fackföreningar.
Frågan är vad fackföreningsrörelsen tänker göra åt den saken.
