Försommar på järnvägen. Är nattluftens syren som berusar vid uppstigning 3:20. Är gryningskaffe i sladdrig pappmugg, skvimpar över handen och varselvästen när man öppnar grinden till bangården, alltid fel nyckel först. Är frontrutor nedkleggade av getingar, flugor, fjärilar, fåglar.
Är ovana resenärer med många frågor och mycket bagage. Är barnvagnar, kvarglömda kepsar och sommarsverige genom förhoppningsvis tvättade fönster. Är banarbeten som ger omledningar, ger rast på nya platser. Är glass ihop med arbetskamrater i Hudiksvall eller Kristinehamn.
Är stekheta bangårdar, är AC som slutar fungera i vagnarna.
En het sommar ska det bli, sägs det.
Kanske står man där med några hundra resenärer i makadamen. Lokförare och tågvärdar i varselvästar som förskolebarn på utflykt, pekar ut var ersättningsbussen ska gå. När den kommer. Om den kommer. Det hade räckt så. Tänk om det bara vore ett tåg, ett spår, arbetskamraterna och det i järnvägsvardagen som ryms däremellan. Sommarsverige, stundande semester – och läckande luftslangar, urladdade batterier och avstängda toaletter.
Sommarsverige, stundande semester – och läckande luftslangar, urladdade batterier och avstängda toaletter.
Det hade varit skönt att slippa tänka på obesvarade ledighetsansökningar eller turändringar som förstör helgens planer. På bortrationaliserade tågvärdar och att det väl knappast stannar vid pendeln i Stockholm – om arbetsgivare och politiker får som de vill. Det hade varit skönt att få visa att vi är många som vill något helt annat.
Avtalsrörelse är inte svenska språkets mest poetiska ord. I år liknar det snarast en svordom på järnvägen. Omöjligt att väva in försommarkänslor i utfallet, det knyter sig. Sveriges järnvägare var redo att strejka mot ensamarbete, för möjligheten att planera sitt liv, för bättre villkor i depåerna. Det tog tid att mejsla fram kraven, ett grundligt jobb av ombudsmän och i våra klubbar runtom i landet. Alla var redo och förberedda. Sedan, hastigt, var vår avtalsrörelse över. Kraven övergivna.
När man sitter där i sin hytt, vid någon stoppsignal på Västgötaslätten för att det brinner i banvallen, då hade det varit skönt att veta att det där avtalet åtminstone blev det bästa som kunde åstadkommas. Just nu är det många som tvivlar. Att peka ut bristerna är inte svårt. Tusentals förbluffade, förbannade och uppgivna järnvägare gör det.
Hur Sekos förbundsledning ska återfå förtroendet hos Sveriges samlade järnvägare, det är en gåta.
Bekymret solkurvor, skogsbränder och vagnar som mer liknar bastu än arbetsplats. Eller ökat ensamarbete och vad arbetsgivarna gör med våra scheman. Det hade räckt. Hur Sekos förbundsledning ska återfå förtroendet hos Sveriges samlade järnvägare, det är en gåta. Men att järnvägare lämnar branschen på löpande band, det är ett faktum. Kanske nu också facket. Och jag finner ingen poesi att binda ihop den här texten med, för det finns inget vackert i detta. Vad ska vi göra åt saken?
En het sommar ska det bli, sägs det.
