När det för en tid sedan blev känt att den statliga Välfärdsutredningen ledd av Malmös förra kommunalråd Ilmar Reepalu skulle komma att föreslå ett vinsttak i den offentligfinansierade välfärden (siffran 8 procent nämndes) blev det ett medialt ramaskri.

Släng utredningen i papperskorgen, ropade ledande allianspolitiker. Slag mot näringslivet, ropade Svenskt Näringsliv. Förstatligande av välfärdssektorn, ropade en av utredningens egna experter (!).

Vad utredningen exakt kommer att föreslå och med vilka argument, vet ingen i skrivande stund (utredningen offentliggörs i månadsskiftet oktober–november), men att det handlar om förslag till begränsningar av privata vinster i offentligfinansierade välfärdsverksamheter verkar klart.

Vilket i så fall är ett förslag som ligger i linje med utredningens direktiv där det uttryckligen slås fast att ”eventuella överskott som huvudregel ska återinvesteras i den verksamhet där de uppstått”.

Ett förslag till vinsttak kan mot den bakgrunden ses som ett logiskt svar på direktivens lika uttryckligen formulerade problem: Hur säkerställa att ”offentliga medel används till just den verksamhet de är avsedda för och på ett sådant sätt att de kommer brukarna till godo”?

Jag ska inte gå in på alla de tekniska, juridiska och politiska invändningar mot vinsttak som redan rests och kommer att resas av det välfärdsindustriella komplexets samlade armé av informatörer och lobbyister, och som med stor säkerhet kommer att fälla varje förslag i direktivens och utredningens anda.

När de riskkapitalistägda skolkoncernerna Academedia och IES, Internationella engelska skolan, nyligen introducerades på börsen sköt kurserna omedelbart i höjden vilket knappast tyder på någon större oro för kommande vinstbegränsningar.

Vilket i sin tur tyder på att förslag om vinstbegränsningar skjuter in sig på foten istället för på huvudet. Det är inte vinsten som är problemet. Problemet är aktörerna och deras drivkrafter. Aktörer som driver en verksamhet i syfte att göra så stor vinst som möjligt, vilket är syftet med verksamheter som ägs och drivs av riskkapitalister, är något annat än aktörer för vilka vinsten är ett medel i verksamheten.

Riskkapitalister äger och driver offentligfinansierade skolor och sjukhus av samma skäl som de äger och driver vilka verksamheter som helst, för att driva upp lönsamheten och öka vinsten.

Men offentligfinansierade skolor och sjukhus är inte vilka verksamheter som helst. Syftet med dem är inte att tjäna pengar utan att tillgodose grundläggande samhällsbehov.

Ekonomisk vinst kan i sådana verksamheter vara ett medel men inte ett mål i sig, eftersom risken annars är stor att vinsten bestämmer behovet.

I inget annat avancerat välfärdsland tillåts såvitt jag vet renodlat vinstdrivande företag att utan begränsningar äga och driva offentligfinansierade skolor och sjukhus.

Lyckas vi inte begränsa deras snabbt växande inflytande över den offentliga välfärdens mål och medel lär vi knappast lyckas med att sätta en gräns för deras vinster.