Lycka till i kampen/ 3 500 kr insattavid strejkkommitténs pg.nr /från 100-tals anställda vid SR.”

På Tensta konsthall läser jag ett telegram från 1969. Läser flera telegram från konstnärer, bibliotekarier och skådespelare till stöd för strejkande gruvarbetare i malmfälten i Norrbotten. ”Vår sympati! Konstnärsklubbens styrelse.”

Så otidsenligt. Svårt att tänka mig något liknande i dag, kulturarbetares massiva stöd åt arbetare. Därför: Så fullständigt rätt.

Utställningen på Tensta konsthall är ett projekt av konstnären Ingela Johansson. ”Vad hände med strejkkonsten?” består av ett hundratal verk som svenska konstnärer skänkte som stöd till de kämpande gruvarbetarna. Några av dem skildrar arbetare, andra ett slags abstrakt kamp, Lars Hillersberg, Hans Wigert och Siri Derkert.

Albin Amelins fyra målningar får mig att fundera över varför arbetarrörelsen gömt undan och gjort sig av med arbetarkonsten. Den känns aktuell. Odammig.

Det måste finnas en väg bort från ”sköt dig själv och skit i andra” som rotat sig de senaste 25 åren. En sensibilitet har gått förlorad, en mänsklig instinkt att ge ett handtag åt en medmänniska på väg att förlora fotfästet. Problemet är att den som reagerar och ber om uppmärksamhet kring sitt och andras underläge blir anklagad för att ”göra sig själv till offer”. Det kan vara hotade feminister, långtidsarbetslösa eller klassresenärer. Den som kritiserar osolidariska beteenden avfärdas som moralist.

Så bevaras ett osunt status quo.

Amelins kraftfulla bara rygg på en byggjobbare får en homoerotisk aura kring sig. Tänker på den internationellt kände gaykonstnären Tom of Finland och hans välkroppade män.

Kroppens utsatthet förbinder faktiskt arbetarrörelsen och gayrörelsen. Tänk så intressant med en utställning som korsar arbetarkonst och gaykonst.

Tänker på några fantastiska rader i Sara Lidmans och Odd Uhrboms foto- och intervjubok Gruva från 1968. En anonym gruvarbetare säger: ”… om två timmar ska du till jobbet … om fem år är du döv … om tie känner ingen igen dig …”

Året efter att Gruva gavs ut, utbröt gruvarbetarstrejken då 5 000 gruvarbetare lade ned sitt jobb. Skälet var att trots rekordår och storvinster för LKAB försämrade man arbetarnas villkor. Om strejken hade med boken Gruva att göra, får vi aldrig veta. Men mycket troligt bidrog den till upproret.

När någon talar allvar och en annan lyssnar på allvar, kan det slå gnistor.

Vad var det Bertolt Brecht sa: ”Om korna hade kunnat tala om sin belägenhet hade slakthusen inte funnits.”

Snart, mycket snart kommer ett museum i Stockholm ha en stor utställning med arbetarkonst. Var så säker! Till slut kommer polletten att trilla ned hos kuratorer och museichefer. Detta ämne bränns just nu. Det har teatern, litteraturen och filmen för längesedan begripit.

Sedan återstår bara att politikerna ska vakna ur sitt zombietillstånd.

Det tycks dröja.