Om du har tråkigt på jobbet är det förmodligen bara en tidsfråga innan en robot av något slag har befriat dig från det, vilket kanske inte nödvändigtvis är något att beklaga sig över så länge det finns roligare jobb som väntar runt hörnet.

Problemet är att det inte alltid finns något nytt jobb som väntar runt hörnet och att allt färre av de jobb som ändå väntar inte är särskilt roliga, i varje fall om man får tro de samstämmiga undersökningar som visar att alltfler människor är oengagerade eller vantrivs på sina jobb.

Till saken hör att inte heller jobb som nyss betraktades som roliga, eller i varje fall någotsånär kvalificerade, går säkra för robotar och deras algoritmer (de dataprogram som definierar robotarnas arbetsgifter och styr dem).

Och att även jobb som tills vidare går säkra riskerar att få något algoritmiskt över sig också de, eftersom det är med algoritmers sätt att ”arbeta” som allt fler mänskliga jobb kommer att jämföras och konkurrera.

På område efter område ställs numera mänsklig intelligens mot något som kallas artificiell intelligens, och där den artificiella intelligensen bedöms vara smartare, eller åtminstone mera kostnadseffektiv, riskerar mänsklig intelligens att nedvärderas.

Och med den värdet av omdöme, erfarenhet, inlevelse, empati och annat som hör den mänskliga intelligensen till. Och därmed också värdet av det vi kallar den mänskliga faktorn och som vanligen förknippas med människans förmåga att göra misstag men som lika mycket bör förknippas med människans förmåga att göra det storartade.

Det här är ett av flera skäl, tror jag, till att människor vantrivs på sina jobb, i synnerhet på jobb där kärnverksamheten, om man så får säga, är att jobba med människor. Att jobba med människor inom exempelvis vård (också kriminalvård), skola och omsorg är inte bara att ha intelligens nog att utföra en på förhand ”programmerad” arbetsuppgift, utan också att göra bedömningar, etablera relationer, skapa förtroende och värdera individuella resultat.

Det innebär också att en arbetsuppgift som bygger på mänsklig intelligens inte alltid kan sägas vara fullgjord bara för att den tid som avsatts för att fullgöra den har gått ut. En sjuksköterska eller lärare eller vårdare som känner att de inte fått tid och möjlighet att göra sitt jobb, som istället tvingats anpassa vad de måste göra till vad en algoritm i något managementsystem har bestämt att de måste göra på ett visst sätt och på en bestämd tid och med ett bestämt resultat, riskerar att leva med en gnagande känsla av att inte ha gjort sitt jobb och må dåligt av det.

Det finns kort sagt stora områden i arbetslivet där det här sättet att organisera arbetet, låt oss kalla det robotsättet, minskar förutsättningarna att göra ett bra jobb och istället ökar vantrivseln på jobbet.

Det är kort sagt dags för den mänskliga intelligensen att visa vad den går för. Exempelvis genom att bättre förstå vilka jobb den artificiella intelligensen kan göra bättre – och vilka jobb den kan göra sämre.