Kapitalismen bygger på en ständigt ökande efterfrågan på ständigt nya produkter, vilket förutsätter ständigt nya mänskliga behov som måste tillfredsställas och därmed en viss nivå av otillfredsställelse. Många av de behov vi anser oss ha i dag fanns inte igår och ganska säkert är att vi i morgon kommer att ha behov som vi inte ens kan föreställa oss i dag. Dessutom finns några miljarder människor som fortfarande inte har kunnat tillfredsställa de behov som vi hade igår: rinnande vatten, elektricitet, en tvättmaskin, ett kylskåp, för att inte tala om en bil.

Denna ständiga förmåga att tillfredsställa ständigt nya behov är både kapitalismens styrka och dess svaghet. Styrkan är den sociala dynamiken och den ekonomiska tillväxten, som båda gör det möjligt för människor att sträva mot ett annat och bättre liv än det liv de fötts in i. Svagheten är den ständiga otillfredsställelsen. I synnerhet hos människor som inte lyckas förverkliga drömmen om den ständiga förbättringen, men faktiskt också hos människor som lyckas förverkliga en hel del men som ändå är otillfredsställda.

Kapitalismen kräver kort sagt människor som är glada och nöjda med att kunna tillfredsställa ständigt nya behov, men producerar alltsomoftast människor som varken är glada eller nöjda, ja, rentav olyckliga och deprimerade. I synnerhet i tider när kapitalismens dynamik bidrar till att vidga klyftorna i samhället och alltfler människor ser drömmarna och möjligheterna gå dem förbi, vilket är de tider vi just nu lever i.

Ordet depression betecknar både ett tillstånd i kapitalismen och ett tillstånd hos människan och betyder ungefär samma sak, ett akut tillstånd av oförmåga och svaghet. Och alldeles uppenbart finns ett samband mellan det ena och det andra. När kapitalismen förlorar sin förmåga att ens tillfredsställa gårdagens behov är det lätt hänt att otillfredsställelse övergår i depression.

Oavsett om vi ska kalla kapitalismens tillstånd just nu för en recession eller en depression, så talar statistiken för att ökad mänsklig olycka följer i dess spår. Detta blir särskilt påtagligt i en ekonomi som kräver av folk att de ska vara ständigt kreativa, entusiastiska, flexibla, optimistiska och prestationsinriktade, och där kopplingen mellan socialt misslyckande och psykisk svaghet därför blir ännu starkare.

Jag tror inte att det är någon tillfällighet att något som kallas lyckoforskning plötsligt kommit i ropet. I takt med att det börjar stå klart att deprimerade människor är en växande belastning på samhällsekonomin ökar anslagen till forskare som säger sig veta hur man kan göra folk lyckligare, liksom hur man kan mäta och jämföra lycka. Tillåt mig tvivla. Åtminstone på det senare.

Däremot är jag ganska säker på att verklig lycka förutsätter att vi åtminstone för ett ögonblick kan bli en nitlott i kapitalismens ögon, utan minsta nytt behov att tillfredsställa, fullkomligt nöjda med livet som det just nu är.