Jag håller fullständigt med Gunnel Malm och hennes insändare i Sekotidningen nummer 6.

Den svenska arbetsmarknaden och hela fackets möjligheter är idag nästan helt utraderade. Sammanhållning och någon form av ”djävlar anamma” existerar inte i dagens arbetsliv. Alla står och tiger i ett hörn och klagar sedan när mötet är över. Ingen vågar protestera, eller säga sin mening. Tystnaden råder och den är total.

Detta medför då att arbetsgivaren kan härja bäst han vill. Läser man i historien är de män som kämpade på 1920 talet och framåt för sina rättigheter, med alla risker det då innebar, hjältar mot vad som är idag. Att hota med avsked eller dylikt för att sänka lönerna är det lägsta man kan komma.

Ingen inbillar sig väl att detta företag ”räddas” bara för att de anställda går ner i lön. Är det också arbetstagarens skyldighet att “rädda” företag. Hur har de skötts av de mer bemedlade och högt uppsatta chefer???

Tyvärr är detta något vi kommer att få se mer av om det inte sker något helt omvälvande med arbetstagarna och deras fackliga engagemang. Att få in sammanhållning och en insikt i vad vi förlorar med denna tystnad är fullständigt nödvändigt för att några som helst regler skall finnas för den arbetande.

Detta gäller i allra högsta grad våra ungdomar som inte har med sig historien och är fullständigt aningslösa, ointresserade, och tror att livet går på räls.