Fortsatt illa för Posten läser jag i DN och som gammal postanställd är jag inte ett dugg förvånad. Det företag jag arbetade i, från ungdomen tills jag blev sjukpensionär, det finns inte mer. Vi hade en postanda, en stolthet över vårt yrke som kändes i hela kroppen och jag har alltid varit otroligt nöjd med att vara brevbärare.

Idag kan jag själv se hur man demolerat gamla Kungliga Postverket, hur förlusten stiger och kundernas förtroende har försvunnit för länge sedan. Jag skrev något enormt med brev i min ungdom, höll nog hela Posten uppe med min korrespondens. Idag gör jag som alla andra, varför betala för ett dyrt frimärke när jag kan mejla  till folk som har dator. Vänner utan dator får fortfarande ett kort, nu utan fin stämpel för det får jag åka in till staden, 2.5 mil bort, om jag vill ha. Jo, vi har haft ett postkontor här, äldsta på landsbygden faktiskt, men det lades ner på 1990-talet. Och hur förklarar Post Nord alla brev som försvinner? Jag har, under alla tidigare år, aldrig blivit av med ett enda brev.

Men de senaste tio åren har över tio försändelser försvunnit, både sända av mig och till mig. Tidningsvinster, även större brev, går ständigt upp i rök om avsändaren står på brevet. Och anmäler jag att jag inte fått något då ringer en ointresserad ung människa upp och ber om ursäkt och inget mer. Förr vändes allt ut och in på, sen kom försändelsen tillrätta. Dessutom, hur många brev kommer fram inom 24 timmar? Sällan något av mina.

Trots all mekanik och annat så gick det snabbare att sända brev med postryttare förr i världen än att anlita PostNord 2012. Tyvärr.