Det är ingen dröm att skriva en insändare i dessa tider. Medmänniskor lider och många lämnar jordelivet när smittan dyker upp som en stormvind över jorden. Medborgarna ser sin inkomst följa med den kraftiga vinden när den drar med sig både företag och löntagare.

Myndigheterna försöker på ett bra sätt hindra oss att hamna i en snurrig hysteri. En del länder skriver nedlåtande smörja om vårt lands lättja när de svenska myndigheterna inte visar upp någon hysterisk rädsla för den farliga smittan.

Självklart är vi svenskar lika rädda som alla andra, men vi kanske är lite mer sansade i psyket än de andra. Vi är ju sedan urminnes tider vana vid att hålla oss lugna och lyssna på överhetens bestämda order. Men, denna smitta kanske hjälper oss att komma tillbaka till verkligheten och börja använda vårt sunda förnuft igen.

Vi kanske inser att vi bör återinföra inhemsk tillverkning av dittan och dattan igen och minska handeln med de länder som vi har skänkt bort tillverkning och jobb till. Smittan kanske stärker våra egna arbetares förstånd så de ansluter sig till fackföreningarna innan problem börjar dyka upp. Många av dessa snåljåpar kanske har fått sig en behövlig näsbränna och kanske börjar förstå vad fackligt medlemskap innebär.

Våra politiker har inte utnyttjat viruset politiskt sett så mycket, ännu. Däremot har statsministern talat inför folket som en riktig landsfader. Jag har ofta gnällt på vår statsminister. Speciellt när sossefanan började ändra färg. Det är inget fel på blå eller grön färg, men politiskt ska färgen vara röd, man är väl arbetare som tur är.

Det tal som statsministern höll gick direkt in i mitt hjärta. Visserligen vet jag att han själv inte hade skrivit talet, men på det sätt han talade, det kändes ända in. Ingen av de andra politikerna hade kunnat mäta sig med statsministerns förtroendegivande tal. Tack Stefan, nu vinner partiet röster igen.