Nu är det närmare ett år sedan vi fick välja regering. Arbetarpartierna stöp långt ifrån målsnöret, som väntat. De borgliga inklusive SD smorde kråset, de liksom knuffade undan de röda väljarna.

Nu efter valet undrar man, vad var det som hände? Svaret vet vi. Det blev en parodi av högsta klass och som sällan skådats. Efter många skämtsamma vändor till talmannen, ni vet han med kakorna, fick till slut Sossarna sitta som gubben i lådan mitt bland de andra figurerna.

Ett måste att vara aktiv

Som arbetare skäms jag över vad våra partier åstadkom. Likadant är det med oss själva. Vad sjutton gjorde vi med våra valsedlar? De dög ju inte ens som dasspapper. Har arbetarna någon uppfattning om att de ens är arbetare. Var och när dök vi upp och skrev eller pratade om vad vi står för eller vad vi vill med arbetarframtiden.

Jag har tidigare skrivit att vi inte skall behöva ha hjälp av så kallade proffsdebattörer som oftast inte själva är arbetare. Jag har uppmanat arbetarna att vi måste agera själva för att få ha den kontroll vi vill ha, där ute i arbetslivet. Att vara anslutna till facket samt utbilda oss att bli aktiva inom fackföreningsrörelsen är ett måste om vi över huvud taget skall kunna existera som arbetare.

Statsministern överkörd

Vi arbetare måste förstå att våra fackföreningar är våra medhjälpare som hjälper oss att föra fram våra åsikter i kampen för rättvist leverne här i vårt Sverige. De arbetare som nonchalerar facket och överlever på oss andra, de skall behandlas som parasiter och ingenting annat.

Statsministern var själv arbetare en gång i tiden. Nu är han överkörd av de andra, jag menar de som har utnyttjat oss knegare under århundraden. Han kommer aldrig klara den bördan, han kommer att få ge upp. Att vända sin kappa efter högervinden bildar bara nederbörd.

Nu får vi jäklar anamma börja om från början, om vi ska finnas till!