LO:s chefsekonom Ola Petterssons svar till signaturen Sekopensionär (se Sekotidningen nr 6 2013) måste ifrågasättas. Till grund för målet två procent inflation finns ingen naturlag, utan en högst godtyckligt uppsatt norm som dessutom ständigt underskrids.

En viktig naturlag har dock förvisso ruckats. Med hjälp av devalveringar under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet, pressade de olika borgerliga och socialdemokratiska regeringarna tillbaka den svenske löntagarens köpkraft till förmån för företagsvinster.

Därefter har LO medverkat till oskicket att använda hotet om en löneinflation som knappast existerat, till att hålla lönebildningen på en ”ansvarsfull” nivå.  I klartext betyder det att de mångas reallöneutveckling inte tillnärmelsevis tillåtits följa produktivitetsutvecklingen. Svenska konsumenters köpkraft har med andra ord inte tillåtits följa ”de ramar som samhällsekonomin sätter upp”. 

Enorma summor har överförts från ekonomins efterfrågesida till en accelererande förmögenhetsbildning på finansmarknaderna. Så rubbas balansen i den nödvändiga rundgången mellan företag och hushåll. Sunt företagande – det vill säga produktion och handel med varor och tjänster och därmed investeringar – missgynnas till förmån för ren spekulation.

Den 90-talskris som kom att ge legitimitet åt den tillbakagång vi påtvingas, är sålunda en skapelse gjord av människohand. Ständigt ökande löneskillnader. Sparande på privat och offentlig välfärd. Massarbetslöshet. Privatiseringar och försämringar av viktiga samhällsfunktioner. En Stockholmsbörs som svämmar över av sysslolösa pengar Framväxten av populistiska högerpartier som torgför enkla lösningar på dessa problem. 

Detta är spegelbilden av denna misslyckade politik.