Karin Svensson Smith, har alldeles rätt i att underhållet av Svensk Järnväg är bristfällig. Det beror i mångt och mycket på att vi i Sverige beslutat oss för denna form av anbudsförfarande.

Att en entreprenör får ett underhåll på fem år med option på två är ganska kort tid, detta om man skall införskaffa maskiner, ny personal och lokaler. Det är till och med så att väl etablerade företag ger förlustanbud, bara för att vinna så man kan få ett underhåll och behålla personal.

De entreprenörer som idag underhåller vår järnväg är mycket bra på det som de underhåller, men när man hittar brister har man oftast inte beställaren med på resan. Vi som är ute och jobbar med anläggningen, har ett högt säkerhetstänkande, men blir oftast ifrågasatta. Detta är för att allt grundar sig i en kostnad för beställaren.

Trafikverket har ett felrapporteringssystem som togs fram för att se hur anläggningen mår. Ofelia som systemet heter betyder Noll fel i anläggningen, men det används idag inte som en barometer för hur anläggningen mår. Vad man gör idag är att se hur fort en entreprenör kommer på plats och hur lång tid felavhjälpningen tar, därefter ser man om man kan ge entreprenören viten utifrån avtalen.

Ser man i Ofelia att det är extra mycket fel på en viss bana, borde man ta sig en funderare på om det inte är dags för upprustning. Det finns vissa platser i Sverige där byte av komponenter varit på tal sedan 1989, men är fortfarande inte utbytta trots att trafiken hårdnat. Felavhjälpning tar oftast längre tid än normalt vilket påverkar tågen och resande.

När det gäller kollektivtrafiken är det på samma sätt. Huvudmännen till exempel Västtrafik och SL vill att deras trafik skall köras så billigt som möjligt, detta då trafikbolagen strider i anbud om att få köra trafiken. Även här skapar det ju ett problem som Karin Svensson Smith nämner, löner och hur många anställda man ämnar anställa. Underhållet och städningen på bussar, spårvagnar och tåg kan ju också bli lidande. Allt för att spara pengar. Jag vet att det finns bolag där busschafförerna själva måste städa bussen efter ett arbetspass, detta trots att man kört över tillåten arbetstid.

 Genom att öka biljettpriserna minskar resenärerna, färre resenärer innebär minskade intäkter. Tar man denna ekvation i åtanke ser man vart vi är på väg.  Det är allt för ofta billigare att åka bil än att ta buss, spårvagn eller tåg. Sänker man priset minskar vinsten för huvudmännen på kort sikt, men ökar på lång i och med att resande antalet ökar.

Det är samma här som vid järnvägen, kontraktstiden borde vara längre så att bolagen kan etablera sig tryggt och säkert.

Sverige har alltid varit ett land som haft ett högt säkerhetstänkande och trygga anställningsformer, men tyvärr har vi tagit några steg tillbaka trots fackens krav på trygghet i arbetet.

Finns det idag någon politiker som är beredd att ändra på detta, finner vi oss i att vi låter våra politiker tära på infrastrukturen. Många politiker skryter med att man bygger ut både vägar och järnvägar, men man glömmer bort att det är det gamla som måste underhållas.